jonna dignelius

"åh, vad gott det ska bli med den sista och enda ciggen – som jag har sparat hela dagen" tänkte jag.

efter att ha tvättat, diskat, filat fötterna och spelat betapet så länge att jag nu har nackspärr tog jag ovan nämnda cancerpinne samt en tändsticksask prydd, med reklam för ett lågbudgetcigarettmärke jag aldrig skulle röka frivilligt, med mig och gick ut på min numera pelargonprydda balkong för en stunds njutning. men ack så jag bedrog mig. det visade sig att plånet på asken satt där mest för syns skull, ty stryka eld på tändstickan kunde man inte göra med det.

"nåväl" tänkte jag och gick jag in och grävde genom alla byxfickor jag kunde hitta. det var inte så många, eftersom jag som sagt hade tvättat och således hade full kontroll på vilka byxfickor som absolut inte innehöll tändare, och snart hade jag ett perfekt fungerande elddon med mig ut för en andra session på balkongen.

vid det här laget hade jag haft ciggen hängande i mungipan i ett flertal minuter, och när jag efter många om och men skulle tända den visade det sig att min salivproduktion hade nått rekordnivå. hela filtret och åtminstone halva njutningen var förstörd.

så. nu vet ni det.