jonna dignelius

efter jobbet gick jag och köpte över ett kilo godis som jag glömde bort i samma sekund som jag stoppade in det i skafferiet. när oliver plockade fram det blev jag glatt överraskad. senildemens är alltså inte bara av ondo. även om man kan tycka det när man glömmer mobilen på jobbet en fredageftermiddag.
eftersom listan över vad jag skulle handla fanns i ett sms så var jag tvungen att freestyla lite i affären. bland annat köpte jag två sorters pålägg och ett paket bregott istället för honung och müsli. jag måste medge att jag flera gånger tänkte att hm, men jag kan ju ringa hem och kolla vad det var vi skulle ha. smaaart! jag undrar hur länge jag skulle överleva i vildmarken.

riset är klart. fisken står i ugnen. barnet sover. livet känns smidigt.

jag hade mina dubier inför att bjuda den lilla matkritikern på spenatsoppa. men hur farligt kan det vara att äta spenat en gång (eller två gånger om man räknar förra veckans pasta som innehöll tre blad baby-spenat, ok då) innan ett års ålder? det är ju inte som att det är gift jag serverar utan bara att det kan vara lite svårare för den lilla kroppen att tillgodogöra sig allt den behöver just vid det tillfället. rätta mig om jag har fel. kom igen, på mig bara.
nåväl. det visade sig snart att jag oroade mig helt i onödan. inte många milliliter soppa hamnade där det var tänkt.

... just nu är det många som ringer, men dröj kvar så tar vi ditt samtal så snart vi kan ... just nu är det många som ringer, men dröj kvar så tar vi ditt samtal så snart vi kan ... just nu är det många som ringer, men dröj kvar så tar vi ditt samtal så snart vi kan ... just nu är det många som ringer, men dröj kvar så tar vi ditt samtal så snart vi kan ... just nu är det många som ringer, men dröj kvar så tar vi ditt samtal så snart vi kan ... just nu är det många som ringer, men dröj kvar så tar vi ditt samtal så snart vi kan ... osv. i hittills över nio minuter. och dessförinnan var jag tvungen att ringa sju gånger innan hrak-bastarderna ens behagade ge mig en plats i telefonkön.

kan det vara så att det är många som ringer just nu efterson hrak är en bajs-a-kassa som ignorerar alla försök att begära utträde och fortsätter skicka fakturor istället?

pasta julienne med rökt lax, savoykål och morötter. a'la molvig.

hemulen har fått sitt första par riktiga skor. och sitt andra. hur ofta tar man på sig spenderbyxorna och köper två par skor till sig själv på en dag? aldrig. om man inte heter carrie. eller em. och hur kommer det sig att allt som är litet och gulligt är så roligt att köpa? och hur liten är man om det finns marginal att växa i ett par skor i storlek 19? jag och mitt nilssonska ögonmått trodde att hon skulle dra 21 eller åtminstone 20. men 19 liksom, det verkar ju vara den minsta storleken de har. är min unge extremt petite eller är det meningen att barn inte ska få gå på marken utomhus innan de blivit över ett år gamla?

nu kollade jag på kavats hemsida och fick ångest över att jag är en dålig mamma som har köpt ett par skor som är uppbyggda i hålfoten så att mitt barn kommer få fel på skelettet. fan också. jaha, då var det väl bara att skicka dagens inköp till de sälla jaktmarkerna och köpa ett par riktiga skor för fem gånger så mycket pengar. dessutom skiljer det sex millimeter i innermått mellan kavatpjuxen och skorna vi köpte idag. vad är det för fel på standardiserade storlekar? och varför får man ens sälja barnskor som ger missbildningar? eller är det bara kavat som är onda och hotar med att ens unge kommer bli en krympling om man inte köper deras produkter? nu var det helt plötsligt inte roligt utan bara ångestladdat att handla små söta tortyrredskap. tack för att det är så lätt att vara en bra förälder!

eftersom jag har en lätt demenstendens. note to self: i födelsedagspresent önskar jag mig tystnad, lugn och ro.

m: är ni bra på golf?
k och j: golf?
m: har ni spelat golf någon gång?
j: inte direkt.
m: jag tänkte att vi kunde ta en after work på någon driving range.
j: kan vi inte gå till den där nya äventyrsgolfen vid linnéplatsen istället?
k: kan vi inte skita i golfen och korka upp vinet direkt istället?

då var det åter dags för en vecka i valfrihetens tecken. det kommer att mumsas spenatsoppa med ägghalvor och alfalfasallad, nötfärsfräs med aprikoser och gurksallad, turkey fajitas och limemarinerade bönor samt pasta julienne med rökt lax, savoykål och morötter. dock misstänker jag att dokumenteringsfrekvensen kommer att sjunka något.

vad är dealen med folk som hetsar om att barn inte ska äta salt innan ett års ålder, för att i nästa andetag lovprisa citronpeppar som kryddornas konung? tips: vänd på burken och läs innehållsförteckningen.

ok, jag är väl inte så kontroversiell som jag tror då. anledningen till att jag tvekat att ge hemulen sushi tidigare är att jag inte riktigt vet vad de blandar i riset, mer än risvinäger då. och nej, det är inte bara att fråga, tydligen var det svårt nog att ta emot en beställning på två normala kit från menyn plus ett par extra bitar utan att röra ihop allt.
vad ska jag nu hitta på för att chocka er? har jag förresten berättat att jag bjudit henne på spenat två hela månader innan ettårsdagen? (som om det skulle imponera på er hårdsaltade sojakorvsmammor.)

igår tog barnet upp de kokta äggen som låg på kylning och la dem i en skål. när jag bad henne om det. och idag gav hon ett skräppapper som låg på golvet till sin pappa. när jag bad henne om det. vad hände med den lilla bebisen som inte kunde hålla uppe huvudet själv? när blev hon en stor flicka som kan ta till sig instruktioner, äta själv och gå på pottan? om jag går och lägger mig nu, kommer hon vara vuxen när jag vaknar då? (nej, jag tänker fortfarande inte skaffa fler barn bara för att få uppleva allt fantastiskt en gång till. jag tycker fortfarande om att sova hela nätter, även om jag nästan glömt hur det känns.)

den lilla håller på att få tand nummer tre. med besked. hon har haft det jobbigt idag. det har jag också. men mitt i allt gnällande, trilskande och ormande har hon också bjudit på en av de finaste stunderna i mitt liv so far. i klass med när hon föddes.
eftersom hon var så liten och ynklig och det var så synd om henne så la vi oss och ammade och vilade lite på sängen. och plötligt händer det. en kram som varar i nästan en timme. två knubbiga små armar som håller om och en mjuk liten hand som stryker försiktigt över mammas hår. utan att luggas.

någon påstod att paprikakycklingen med vitkåls- och äppelsallad hade varit ännu godare med ris till. det kan jag kanske hålla med om, men tyvärr var jag så upptagen med att följa receptet till punkt och pricka och låta bli att freestyla att jag missade den detaljen. jag är dock inte omöjlig. om någon är snäll kanske han kan få lite ris som tillbehör när jag serverar resterna till lunch imorgon.