pelargoniatanten
i morse vaknade jag kallsvettig och insåg att jag i gårdagens inlägg erkände, om så än i förbifarten, att jag är en pelargoniatant, och nu finns det ingen återvändo.
jag. är. en. pelargoniatant.
i smyg har jag alltid föraktat folk som har pelargonior. men ändå varit storsint nog att hitta på ursäkter för att få tycka om nära och/eller kära som har dessa anskrämliga växter stående i köksfönstret. (ungefär på samma sätt som din lokala rasist menar att alla av utländsk härkomst ska dö/åka hem/bli behandlade med mindre respekt än andra – utom han som driver pizzerian, han som kör taxin, och så han som brorsan är polare med.)
i alla fall, nu pratar vi om pelargonior. och ursäkter. man kan exempelvis få ha en pelargonia eller två om man är gammal och född på den tiden då det inte fanns andra andra krukväxter, eller om... ja. det går alltid att slänga ihop en ursäkt då nöden så kräver.
föraktet i sig bottnar i en fördom som har hängt med ända sedan barndomen. jag är nämligen helt övertygad om att enda anledningen till att köpa pelargonior, trycka upp dem i köksförstret och göda dem till djungelstorlek är att man sedan ska kunna sitta bakom dem och spionera på grannar och annat löst folk.
och efter att min svärmor varit här och dumpat ett förtjusande blomsterarrangemang förvandlades mitt oskyldiga svenssonspionerande genast till ett hårdkokt pelargoniatantspionerande. inte i köksfönstret och inte bakom någon monsterpelargonia heller. men väl på balkongen, framför en vindpinad rosa dvärgpelargonia, sitter jag och spanar på barn, katter, åttiotalsgardiner och cannabisodlingar. och vad är det för fel med det då?!
jag. är. en. pelargoniatant.
i smyg har jag alltid föraktat folk som har pelargonior. men ändå varit storsint nog att hitta på ursäkter för att få tycka om nära och/eller kära som har dessa anskrämliga växter stående i köksfönstret. (ungefär på samma sätt som din lokala rasist menar att alla av utländsk härkomst ska dö/åka hem/bli behandlade med mindre respekt än andra – utom han som driver pizzerian, han som kör taxin, och så han som brorsan är polare med.)
i alla fall, nu pratar vi om pelargonior. och ursäkter. man kan exempelvis få ha en pelargonia eller två om man är gammal och född på den tiden då det inte fanns andra andra krukväxter, eller om... ja. det går alltid att slänga ihop en ursäkt då nöden så kräver.
föraktet i sig bottnar i en fördom som har hängt med ända sedan barndomen. jag är nämligen helt övertygad om att enda anledningen till att köpa pelargonior, trycka upp dem i köksförstret och göda dem till djungelstorlek är att man sedan ska kunna sitta bakom dem och spionera på grannar och annat löst folk.
och efter att min svärmor varit här och dumpat ett förtjusande blomsterarrangemang förvandlades mitt oskyldiga svenssonspionerande genast till ett hårdkokt pelargoniatantspionerande. inte i köksfönstret och inte bakom någon monsterpelargonia heller. men väl på balkongen, framför en vindpinad rosa dvärgpelargonia, sitter jag och spanar på barn, katter, åttiotalsgardiner och cannabisodlingar. och vad är det för fel med det då?!
Kommentarer
Trackback