jonna dignelius

jag var precis, utrustad med sopsäck och stekspade, uppe på vinden och plockade ner ett stooort getingbo. längst in i ett hörn, där takhöjden är på sin höjd en meter hade de små gynnarna fått jobba ostört i säkert flera år.
jag ryser bara jag tänker på det. varje gång jag slog huvudet i taket kändes det som att det skulle rasa ner ohyra i ansiktet på mig och trots att jag mycket väl vet att de små bastarderna dör av inför vintern väntade jag bara på att det plötsligt skulle välla ut ett moln av arga attackflygare ur det spettekaksliknande pappersnästet jag som bäst höll på att massakrera. för säkerhets skull hade jag sagt till min bättre hälft att gå upp och leta efter mig om jag mot förmodan inte skulle vara tillbaks efter en halvtimme. men jag klarade mig. uppenbarligen.

nej nu jävlar ringer jag snart granskningsnämnden! här sitter pekka heino, i statlig television, på bästa sändningstid och pratar om rot-avdrag och säger att det finns mycket pengar att tjäna för den som går i tankar att bygga om sitt hus. det ska jag be att få tala om för dig, gubbe lilla, att det finns det inte alls. däremot är det mycket möjligt att man kan spara en slant.

rätt ska vara rätt. nu ska jag titta på antikrundan.

*stofilpoäng*

den lilla har däckat och jag tänkte passa på att bara relaxa framför lite day time tv. men vad får jag se? oprah handlar om utarbetade mödrar och i studion sitter en kvinna och berättar om hur hon glömde att lämna sitt barn hos dagmamman innan hon åkte till jobbet en het augustidag. när en kollega gick förbi bilen åtta timmar senare var dottern (naturligtvis) död. för att nämna några detaljer: fradga hade runnit ur munnen på henne och bitar av skinnet ramlade av när de lyfte ut henne ur bilbarnstolen.
den ångesten.

jag tar tillbaks allt jag sagt om att dignelius d.y. varit sjuk tidigare. nu har hon varit risig i en vecka och idag är andra dagen med över 39 graders feber. panodil hjälper visserligen för stunden, men efter ett par timmar är febern lika hög igen. nattsömn är inte att tala om.
det är nog plågsamt för mig att känna hur det rosslar i bröstet på henne när jag håller händerna på hennes lilla lilla bröstkorg. hur det känns för henne orkar jag inte ens tänka på. att ungen, som annars roterar som en elvisp när man håller fast henne, snällt  ligger kvar och vilar när jag bäddar ner henne under en filt i mitt knä säger väl en del om hennes allmäntillstånd.

om det är någon som vill ha årets influensa avklarad är det bara att ta med lite gofika och komma förbi. jag bjuder på kaffe.
jasså? var det bara med vattkoppor man gjorde så?

(ps. emilie, tacka din lyckliga stjärna för att du avböjde mitt dejtförslag i söndags.)

den här stod och drällde i en rabatt när jag var på väg hem igår. jag borde kanske ha gripits av panik och larmat polisens bombtekniker, men eftersom jag sett otaliga bomber på film så vet jag att det här måste vara en atrapp. det stack ju varken ut lösa sladdar eller väckarklockor från den.

söndag 18 januari, 15.26 bergsjön, dråpförsök
polisen larmas till en trappuppgång på rymdtorget. en man har blivit knivskuren och förs med ambulans till sahlgrenska sjukhuset. en man och en kvinna grips i en lägenhet i närheten och de förs till polisstationen i kortedala. den gripna kvinnan har en relation med målsägaren. även kvinnan har förts till sjukhus för vård. lägenheten spärras av för teknisk undersökning. ärendet handläggs i kortedala.

se där. tur att vi hann flytta innan folk började kniva ner varandra precis runt knuten.

jonna: vad tycker du om det nya hushållspappret?
oliver: jag tycker inte det är någon större skillnad. möjligtvis är det lite sämre än det gamla.
jonna: ja, och ser det inte typ likadant ut?
oliver: jo, det är säkert tillverkat på samma ställe.

idag upptäckte jag att vi inte alls bytt till det nya pappret. den förpackningen stod fortfarande oöppnad i skåpet.

det skär lite i hjärtat när dottern skiner upp och vänder sig mot ytterdörren varje gång hon hör grannen mitt emot sätta nyckeln i sin dörr, för att sedan besviket konstatera att det inte var pappa den här gången heller.

imorse vaknade lillhemulen kvart i sex. inte ok. så jag bäddade ner henne under mitt täcke och stoppade ett bröst i munnen på henne. sen vet jag inget mer innan jag, utsövd, vaknar klockan halv nio(!) av att någon ropar hej! ungefär en millimeter från mitt öra. men det gör inget, för jag fick hela två (2) timmar mer sömn än vanligt.

här sitter jag och firar med ett glas rött och lite naturfilm och känner mig inte fullt så eländig som häromdagen. för vi är klara! med bergsjön that is. här på västfronten ännu intet nytt.
jag blir alldeles rörd av alla kommentarer jag fått från er fantastiska kvinnor där ni erbjuder er hjälp med från uppackning och barnvaktning till att hälla upp vin och massera mig. vi ska köra ett race de få timmar vi har tillsammans under veckan och sen får vi se hur det känns. bli inte förvånade om ni inom kort får ett samtal från er alldeles egna pessimistbloggare.

till frukost åt den lilla matvägraren nästan en deciliter havregrynsgröt och en halv skiva lingongrova med brunost. och till middag igår slank så gott som fyra iskuber fruktkyckling med saffransris ner, samt till dessert två kuber äppelmos. och jag behövde bara amma en gång under natten också. det artar sig!

*tar i trä*

*skriver saker jag gör mellan asterisker*

*är fjorton år*

jag kommer snart drabbas av någon slags härdsmälta. jag orkar inte leva i den här misären längre. det är flyttlådor högt och lågt och i n g e n t i n g händer eftersom fadern jobbar och sliter hela dagarna och jag går runt och kånkar på ett barn som gnäller så fort man tar sig för något som ens kan liknas vid att göra nytta. och på tal om att kånka så har jag någon slags muskelinflammation i ryggen som gör att jag knappt kan vrida på huvudet utan att skrika av smärta och som aldrig får en chans att läka ut eftersom jag inte ens får sova som en normal människa på nätterna. vi är helt plötsligt tre personer, varav en antingen ligger på tvären eller med armar och ben rakt ut, i en 140 cm "bred" säng eftersom någon är i en fas då hon ska äta stup i kvarten hela natten och till slut somnar jag medan jag ammar och vaknar inte förrän det är för sent och jag har en härlig burning sensation mellan skulderbladen. dessutom är vi luspanka efter två månader med dubbla hyror och julfirande och urvuxen vinteroverall och lågkonjukntur och fan och hans moster. visserligen har farmodern pumpat in flera omgångar med cash under hösten men det finns ju tydligen alltid något svart hål att stoppa i. och så hinner vi aldrig åka och storhandla så vi går och dyrhandlar på vår lokala supermarket flera gånger i veckan. och jobbet jag trodde att jag skulle få är utannonserat igen så det lär det inte bli något med. och till helgen ska den mindre gnälliga hälften åka och förlusta sig i stockholm med sina arbetskamrater och hur mycket han än är värd det efter att ha tagit hand om i princip hela flyttstädningen på egen hand så kan jag inte unna honom det eftersom jag går runt här och ruttnar inifrån av att aldrig få någon egentid. och barnvagnen är helt cp så att det är en pina för alla inblandade parter att gå på promenad och vi har inget skötbord och den jävla ryggen blir inte direkt bättre av att byta en miljon blöjor om dagen knästående på badrumsgolvet. och det är grus på golvet i hela lägenheten. och disken tar aldrig slut. och tvätten tar aldrig slut. och det är bara en massa krav och dåligt samvete hela tiden.

jag ropade in en möbel på tradera häromdagen. den var förvisso 184 gånger nånting gånger nånting centimeter stor, men den såg ändå rätt så smäcker ut på bilden. dessutom råkade den finnas i grannskapet, så vi skulle till och med kunna snärta iväg till fots och hämta den.
av erfarenhet är jag dock medveten om att mitt ögonmått inte är det bästa, så jag frågade sådär i förbifarten när jag ringde och diskuterade hämtning hur mycket den vägde. sådär på ett ungefär alltså. svaret var lite svävande, men jag förstod ändå att vår plan om att ta baby-ungen i bärselen när vi gick för att hämta fyndet kanske inte var den bästa. så mormor fick komma förbi och sitta barnvakt.
det visade sig att den inte bara var i massivt trä (alternativt gjutjärn och fanér) och vägde i runda slängar tre hundra kilo. nej, den stod dessutom fyra våningar upp på en vind så trång att vi var tvugna att välta den på högkant för att få ut den. sen var trappan lite trång också, så vi fick lyfta den över trappräcket vid varje avsats. jag höll på att bajsa ner mig och kaskadkräkas ett flertal gånger innan vi ens var ute ur huset.
det tog en halvtimme att bära den de 194 meterna hem. dessutom hade jag obrukbara legogubbehänder en lång stund efteråt. och mjölksyran i underarmarna lär jag få leva med åtmistone resten av månaden.

jag hörde att en väns expojkvän dött helt nyligen. av en heroinöverdos. 32 år gammal. han var verkligen ingen helyllekille och han behandlade inte min vän särskilt väl. vissa skulle säkert säga att han fick vad han förtjänade.
men jag blir ändå lite blödig när jag tänker på att han också har varit en oskyldig och försvarslös liten bebis med små knubbiga händer som tvinnat sig fast tusen varv i sin mammas hår. att han också har haft pyttesmå hängslebyxor på sig. att han också kämpat med att lära sig äta riktig mat, åla sig fram över golvet och behärska pincettgreppet. precis som min lilla pygmélius gör just nu.

man har ju hört att leksakerna lever sina egna liv på natten när alla andra sover. helt ok med mig, men någon måtta får det väl ändå vara? jag vet inte om det här är vad jag vill mötas av när jag kliver upp på morgonen.
kära far i huset bedyrar att det inte är han som har riggat patrick och mähä, och lilla pygmélius är förvisso ganska omogen, men knappast nog gammal att vara misstänkt. det är sannerligen ett mysterium det här.

häromsistens när jag skulle henna håret så visade det sig att jag inte hade någon henna hemma. då blir det ju lite svårt. när hennan sedan väl var inhandlad upptäckte jag istället att jag även hade slut på plasthandskar. jag orkade vid det laget inte krångla mer, så jag körde ändå. resultatet blev, precis som jag misstänkte att det skulle bli, kraftigt morotsfärgade händer.
nu såhär efter helgerna har jag hunnit nöta loss ett par lager hud och ser nästan helt normal ut igen. bortsett från att mina naglar är härligt nikotinfärgade. det bådar gott inför sushikallskänksanställningsintervjun på måndag.