hejdå

nu får det vara nog. jag tar mitt pick och pack och flyttar. kom gärna och hälsa på.

dagens lek - del 2

hemulbarnet tömmer ett skåp och hittar mini-mig. hon ger asken till sin pappa.

far: lars wallin har varit med i sammanhang som miss world-tävllingar och nobelfester, men vad har han för yrke?
dotter: *måsblick*
far: han är kläddesigner.

hemulbarnet tröttnar och går och leker med några tärningar istället.

mammahumor den bästa är

j: jag tycker hennes snippa ser lite irriterad ut. alltså inte som en bitterfitta, men lite irriterad är den.
o: *överväger skilsmässa*

läs (läs: läs inte)

så var det ju den där hemska boken jag lovade (hotade med?) att återkomma till. till att börja med: min högst personliga åsikt är att om man är värdelös på att skriva så gör man bäst i att hålla sig till att blogga, kommentera artiklar på aftonbladet, publicera långrandiga avhandlingar eller ägna sig åt någon annan form av icke-inkomstbringande författande. jag pungade förvisso inte ut med mer är 39 pix för bokjäveln, men det är principen jag är ute efter. man tar inte betalt för något som vem som helst hade kunnat göra bättre själv.
men visst, en och annan poäng har han väl och jag tycker faktiskt att det är bra att någon tar upp ämnet. att folk blir hetsar upp sig över allt och inget och ropar efter övervakning och förbud mot allt och inget som om det vore lösningen på någonting överhuvudtaget. fast å andra sidan funderar jag på att själv byta sida och börja gapa om mer förbud och någon att stämma, för jag kan inte riktigt förlika mig med att jag faktiskt från och till nickar och håller med en man som i nästa andetag överraskar med att reducera vegetarianism till att bara handla om ätstörningar, som trots att han vill lätta på alla andra restriktioner är stenhårt emot droger, förutom alkohol eftersom "majoriteten kan hantera det". jag vet inte ens vart jag ska börja.
vill du läsa en bok som garanterat gör dig arg, på vilken sida du än står i debatten, och som är full av självmotsägelser så är i trygghetsnarkomanernas land helt klart något att satsa på. annars: gå en kurs i källkritik och börja tänka själv.

on the bright side

helgen som gräsensamstående, med unge, har ändå flutit relativt smidigt. trotsutbrotten har varit få och det har ätits och sovits över förväntan. det är varken stökigare i lägenheten eller mer disk på bänken nu än när faderskapet lämnade oss i fredags och idag har jag till och med fått hjälp* att baka sockerkaka. puh, ett tag trodde jag nästan att blodsockret och/eller vikten skulle rasa till sunda nivåer. och en sak till. jag har inte bytt en enda bajsblöja på hela helgen. av någon anledning kneps det igen under hela gårdagen och imorse avklarades det på pottan. tjoflöjt!

*fått hjälp = inte blivit motarbetad

inget slår en god natts sömn

01:17 – jag vaknar.

01:17 – 01:36 –
födelsedagsgrannen håller skrik-allsång. american pie, lemontree, det vackraste m.fl. gamla godingar avhandlas. jag jobbar upp ett ordentligt hat och farligt höga adrenalinnivåer.

01:36 – 01:48 – allsången avtar och övergår i ljudet av tusen par stilettklackar som skuttar och slinter ner till väntande taxibilar. och upp igen för att hämta kvarglömda prylar. och ner igen.

02:03 – sista gången jag kollar på klockan innan jag somnar om.

02:33 – hemulen vaknar och kommer över till föräldrasängen. vi somnar båda tack och lov snabbt om.

05:56 – hemulen bestämmer att det är morgon. jag stoppar ett bröst i munnen på henne och försöker få henne att tro att det är natt.

06:13 – hemulen fattar vad jag försöker med, kliver upp, tar tag i min arm och försöker dra upp mig ur sängen. jag mutar med tutt. hon ger tutten en chans. i två sekunder ungefär.

06:13 – 06:55 – hemulen klättrar på mig.

06:55 – ok då, det är väl morgon då.


hur var det nu?

om det stannar taxibilar utanför porten och födelsedagssång hörs i trapphuset, betyder det att det kommer vara lugnt och stillsamt här i natt och att hemulen kommer sova som en stock?

kan själv!

i vanliga fall är det pappan som har hand om nattningen i den här familjen, men ikväll är jag och hemulen ensamma hemma, så när pyjamasen var på och tandborstningen avklarad vinkade hon godnatt och började vandra mot sovrummet på egen hand. när jag följde efter tittade hon bekymrat på mig som om hon undrade vad jag höll på med, men efter lite övertalning fick jag följa med. fem minuter tog det, troligtvis min smidigaste nattning hittills.

dagens lek

regler: mamman sitter som en skräddare på golvet. i knät har hon hushållets samtliga fem bollar. barnet tar tag i mammans händer och kliver upp på den översta och största bollen. mamman säger "det där kommer aldrig gå, du kommer ramla och slå dig". barnet skrattar och ignorerar sin mammas varnande ord. det visar sig att mamman har fel. det går faktiskt att stå på bollen utan att ramla. rena barnleken.

trendspaning

kom ihåg var ni hörde det först: höstens råvara är mandel. ok, någon annan kanske har sagt det före mig, vad vet jag? jag har inte pratat med några kockar eller ens hunnit läsa gourmet på flera månader, när ett nytt nummer kommer dunsande ner i brevinkastet lägger jag det bara i högen med tidskrifter jag ska läsa sen. när jag har diskat, röjt, städat, sökt nytt jobb, spacklat och målat köket. om en arton nitton år sådär. så... kom ihåg vem som iallafall trodde sig vara först med att säga det.

/ignore

när man blir förälder får man gott om tillfällen att odla den lite ödmjukare sidan av sin personlighet och träna upp sitt tålamod. ibland blir jag alldeles imponerad av mig själv. ibland blir jag det inte. vissa saker kommer för evigt fortsätta driva mig till vansinne, hur vuxen jag än blir i andra hänseenden, som när ens unge ignorerar en till exempel. nu snackar jag alltså inte lite gammalt hederligt trots, utan det där att inte med en min antyda att man hört eller sett den som tilltalar en. jag får fan rashan.

– kom så går vi och äter kvällsmat!
*ingen som helst reaktion*

– ska vi ta på pyjamasen?
*ingen som helst reaktion*

– vill du ha snutt innan du går och lägger dig?
*ingen som helst reaktion*

har man inte själv barn tänker man antagligen något i stil med men det är väl bara att bära med sig ungen ut i köket/dra på den där pyjamasen/visa pattarna. ack nej. då inträder genast den lealösa och ylgnällande fasen. förvisso bättre än det totala dödläget som nyss rådde, men ändå inte särskilt konstruktivt.
återstår gör bara att spela med och ignorera tillbaka en stund för att sedan gå iväg och hitta på något som låter oemotståndligt intressant. spola i en vattenkran, starta mikron, blogga, ringa ett samtal... när man sedan väl har lyckats fånga hennes uppmärksamhet fintar man genom att blixtsnabbt avsluta det man håller på med, låtsas som att det regnar och innan hon hinner börja fundera på vad hon missat föreslå den aktivitet man var ute efter från början. förvånansvärt ofta funkar det, än så länge, men hur länge till?

bitter, bittrare, bittrast

jag var inte alls bitter när jag vaknade. tvärtom, jag var ganska tillfreds med tillvaron. gick upp i god tid, tog en rask promenad till marklandsgatan (eftersom mitt kvartalskort lagom taskigt planerat gick ut igår – två dagar före lön), köpte hundrakort och satte mig och läste medan jag väntade på bussen, ganska nöjd med livet tills en flåsig gubbuk (det står gubb-buk, inte gubb-kuk. läs om, läs rätt) dök upp och ställde sig en millimeter utanför väntkuren, uppvinds, och varmrökte en level. jag gav honom en blick som tyvärr inte kunde döda. men som en skänk från ovan rullade bussen in tre minuter före utsatt tid och det var min favvochaffis som körde, en sur liten asiat som kör snabbt och bra, som aldrig hälsar på sina passagerare och som skäller som en bandhund på folk som inte trycker på stoppknappen i tid. my kinda guy. också det enda med guldkant som inträffade under återstoden av dagen.

precis som jag misstänkt satt ett par gamla näbbgäddor och häckade i matsalen redan när jag gled in tjugo minuter tidigt, som om vintertid var ett modern påhitt och alltså inte värt att lägga någon vikt vid, och som grädden på moset jobbade en av mina nemesisar.

– är inte gröten klar än?
tio minuter innan min arbetsdag officiellt börjar gör man bäst i att inte kräva någonting alls av mig, särskilt inte att jag ska trolla med knäna, man ska vara glad om jag ens bemödar mig att hälla upp ett glas juice.

– finns det inga ägg?
– nej.
jag har vettigare saker för mig än att koka ägg till personal som är för snål för att betala 12:50 för sin frukost och som ständigt hittar på nya ursäkter för att snylta bara lite pålägg, jag har med mig en skiva bröd hemifrån eller bara lite torkad frukt och solroskärnor till min fil, jag hade ingen müsli hemma.

– frysen behöver frostas av.
ja, jag ska. när ni har lärt er att inte stå som katter i dörren och fundera på vad det var ni skulle ha tills det ser ut som en igloo där inne.

– det här bordet skulle behövas skuras ordentligt undertill.
och du skulle behöva vara tyst, sköta ditt eget jobb och sluta kolla hur bordsskivorna ser ut på undersidan.

fyra bittra timmar senare: rast i personalrummet som uppfriskande nog har sitt friskluftsintag två meter från rökrutan.
– vad läser du? bitter-britta? det låter bekant.
– bitterfittan.
– oj, bitterfittan?!
*nervöst skratt*
heter den så?
– ja.
*tystnad*

eftersom jag kom tjugo minuter tidigt och eftersom jag lyckats stöka undan efter maten och få igång diskmaskinen gör jag mig också redo att gå hem lika många minuter tidigt.
– hejdå, jag sticker nu.
– va? redan?
– ja, jag kom in tidigt imorse.
– va? gjorde du?
du med mig skämta aprillo? du stod ju på precis samma plats för sex och en halv timme sedan och frågade om inte gröten var klar. jämra måcklo!

annars då? jo tack, förutom att leveransen från middagsfrid som ska komma senast tio inte kom förrän tjugo i elva, att det var hål i påsen med halvtinad hajmal och att det låg en bittermandel bland sötmandlarna jag hävde i mig i brist på andra snabba kolhydrater för en stund sedan, så är det alldeles utmärkt. själv då?

---

och bara för att jävlas med mig när jag skulle posta årets suraste inlägg inatt klockan 00:05 så hade blogg.se driftupphåll mellan 00 och 04. tack gud.

---

och nyss, när jag gjorde ett nytt försök, försvann internet. that's right, hela internet försvann, det hade absolut inget med vår nya router (
som jag valt) att göra. och middagsfridorna hade passat på att skicka lammfärs som inte håller till den dag den är tänkt att lagas, hajmal i punkterad påse och möglig rödlök. snyggt.

kontroverser

vem hade kunnat ana att vaccinet skulle visa sig vara kontroversiellt? är det nu jag obemärkt ska kunna passa på att komma ut ur "jag har ingen brandvarnare hemma fast jag är ansvarig för ett litet värnlöst barns väl och ve"-garderoben utan att få en endaste lynchmobb efter mig?

scener ur ett föräldraskap



världens bästa unge har förvisso ett sjujäkla finnhumör, men precis som hos den alltigenom förtjusande modern är det snabbt övergående och hon vill vara med och hjälpa till så fort hon får chansen, iaktta och härma, lära sig allt som stora kan. det börjar bli riktigt roligt att vara förälder.

julklappsönskningar – del 1

den lilla önskar sig inneskor från tohvelisankari.fi. kanske de med kaninen och moroten, eller de ljusblå med jordgubbar... innermått 14.2 cm blir bra, tack.
jag vet inte ens om man kan beställa utanför finland, jag har inte lyckats sätt mig in i det eftersom mina finskakunskaper är lite ringrostiga (läs: obefintliga), men det löser ni säkert på något sätt. kanske kan ni resa dit och köpa dem på plats om inte annat. nejdå, det blir inte alls för dyrt för bara ett par tossor.

go with the flow

idag är det pappafödelsedag här i familjen. jag gick inte och la mig förrän strax innan tolv igår, fast jag hade bestämt att jag skulle vara pigg och utvilad och tålmodig när hemulbarnet vaknade så att jubilaren skulle få sovmorgon och slippa laga frukost, men ibland hör gud bön och lillnos vaknade inte förrän klockan åtta. klockan åtta, god damn it! det, mina vänner, är grejer från lakaträsk det! jag har alltså sovit åtta timmar i natt. jag upprepar: åtta timmar. och inte nog med det, hon var förtjusande trevlig och hjälpsam också. satt på bänken bredvid mig medan jag fixade och donade, åt lite på en ostbit, hjälpte till att mäta upp mjölk och grahamsgryn och att lägga tepåsar i kopparna, gnällde ingenting och följde lydigt mina instruktioner när jag sa att hon skulle bära paketet in till sovrummet och ge det till pappa, utan att riva av snörena, medan jag stod för sjungandet.
efter frukosten skreks och gräts det bara en gång, när jag tvingade på henne en långärmad body under t-shirten hon hade bestämt att hon skulle ha på sig idag (herregud, hur ska det bli i tonåren?), sedan gick vi iväg upp till dammen och matade änder, lekte av oss lite på en lekplats vi inte testat tidigare och på vägen hem stannade vi till vid torget och köpte bullar och bakelser på konditoriet.
en mycket trött och hungrig flicka var på väg att gnälla och trilska igång sig när jag bytte blöja innan lunchen, men med lite bus och en pappa som med perfekt tajming värmt och skurit upp gårdagens ostpaj i lagoma munsbitar vände humöret snabbt uppåt igen. en snutt på sängen ovanpå det och nu sover hon sött, förhoppningsvis en haltimme-timme till så att jag hinner diska innan far kommer från träningen. därefter gofika. och så kanske en drömvinst på lotto ikväll så är vi i hamn sen.

analyse this

nu har blödigheten nått någon slags all time high. i morse på bussen blev jag alldeles tårögd redan på sidan tio, när sara har en utläggning om kärleken till sitt barn, i bitterfittan som jag äntligen har fått sätta tänderna i efter att ha plågat mig igenom david eberhards i trygghetsnarkomanernas land, mer om den vid ett annat tillfälle. nu vänder väl alla gamla korrläsare sig i sin grav över den förra meningen, och att sätta tänderna i bitterfittan låter ju för övrigt lite si och så när jag tänker efter. nåväl, blödighet var det...
nyss mölade jag i mig ett par hekto ost i min ensamhet en stund av kvalitetstid med mig själv, den lilla sover och den stora är på after work, medan jag gluttade lite på rapport eller aktuellt, vilket av dem det nu är som är längre och mer fördjupat. i ett inslag om sjuksköterskornas löner intervjuas barnmorskorna på förlossningen i mölndal och jag gräver naturligtvis omedelbart ner mig i nostalgi över timmarna då jag födde hemulbarnet. och blir lite tårögd. sen hycklar hillary clinton loss om att hon ska bli någon slags förkämpe för all världens kvinnor och så får vi se afghanska kvinnor och barn som lever i misär. tårögd igen.
är det måhända dags att söka hjälp när man inte ens kan se på nyheterna utan att bryta ihop?

telefonbeteende

den bärbara telefonen på jobbet gav upp för gott idag. vaktmästaren lovade att han skulle åka och köpa en ny, vilket inte nödvändigtvis måste betyda att han faktiskt tänker göra det. före sommaren lovade han att fixa batterier till klockan i personalrummet och den står fortfarande mycket stilla på tjugo i ett. i vilket fall som helst funkar det ju så klart inte för oss att vara onåbara (hur gärna man än skulle önska det) så någon gav sig ut på stöldräd och kom tillbaka med en gammal stationär (heter det så när man talar om telefoner?) relik från något dammigt konferensrum. inte min kopp te.

hela eftermiddagen ringde det naturligtvis i ett så att jag tvigades stå fjättrad vid bänken där vi förvarar kvarglömda sportflaskor, udda värmeljushållare, information om svininfluensan den nya influensan och annat crap vi inte vet vart vi ska göra av och där också telefonjacket råkar vara placerat. som om jag inte hade bättre saker för mig.

– hej, det här är x x-son!
– hej hej.
tystnad.
– vem söker du?
– mamma.

– hej, jobbar mamma idag?
– det beror på, vem är din mamma?
– y y-son.
(med ett tonfall som dryper av det-vet-väl-alla-attityd)

vad är det för fasoner?! är ni uppfostrade av en vargflock?

misstag

ett: att kliva in på ströms herrmode iklädd kamouflagefärgad jacka, pösiga jeans och skate-skor. biträdena låtsades naturligtvis som ingenting och var professionellt trevliga men atmosfären var mättad av förakt.
(nej, jag har inte köpt någon födelsedagspresent, don't get your hopes up.)

två: att tro att definitionen på en trevlig kväll med kollegorna är att gå och se
allt för min syster. jag avråder bestämt alla som kan stoltsera med något av följande a) barn, b) anhörig med cancer, c) blödig läggning, d) graviditets-/amningshormoner, att se eländet.

hair don't



vad är nu detta för en frisyr? är det verkligen ok att gå runt så här offentligt?
de korta spretiga hårstråna är vad som vuxit ut sedan jag tappade minst hälften av min präktiga blanka man efter graviditeten. sorgligt.

mer håravfallsrelaterat:
familjens samlade avlagringar
uppdatering på avlagringsfronten
familjens samlade avlagringar – del 2

hur gick det då sedan? det har jag tydligen inte bloggat om. konstigt. jo, slamsugaren var förbi en sväng och om det nu rådde någon tvekan om saken så erkänner här och nu jag att det kan ha varit mitt hår som var boven i dramat. det kan också ha sagts saker i stil med "tur att ni har en hygglig bovärd, sånt här brukar hyresgästen få bekosta själv".

Tidigare inlägg