fotbollsebola
jag har länge hävdat att jag är totalt ointresserad av sport i allmänhet och fotboll i synnerhet. men något har hänt.
det började med en pizza på old corner och slutade... eller nej, slutat har det ju inte gjort. vad det slutar med kan jag bara spekulera i. nåt i stil med den här mannen kanske? (kolla här om ni vill veta mer om honom.)
anyhow, där satt jag på old corner och tittade på sverige – trinidad tobago, naturligtvis helt ofrivilligt eftersom det faktiskt inte existerar ställen utan storbilds-tv i dagens göteborg, och plötsligt rycktes jag med i stämningen. fast ändå inte.
jag har insett att fotbolls-vm kanske inte är enbart av ondo ändå. man får ju faktiskt dricka hur mycket öl man vill. vartsomhelt och närsomhelst. och det är ju faktiskt ingen som vet att jag alltid hejar på fel lag och att jag nästan inte kan hålla mig från att gnugga både händer och fötter i en härlig kombination av förnöjsamhet och skadeglädje. för det här är ju tydligen överraskningarnas vm.
varför är det inte alltid såhär? varför är det inte oftare man får se tränare, kommentatorer, fan och hans moster och andra som har uttalat sig lite väl självsäkert slita sitt hår när fel (läs: rätt) lag vinner, eller i alla fall spelar oavgjort, mot våra fett överavlönade stjärnor?
jag är så jävla nöjd. det här är fotboll när den är som bäst.
hoppas ett gäng glada afrikaner som inte bryr sig om ära och pengar utan bara är där för att ha roligt (som jag hörde en kommentator säga angående ghanas spelare) tar hem hela skiten!
det började med en pizza på old corner och slutade... eller nej, slutat har det ju inte gjort. vad det slutar med kan jag bara spekulera i. nåt i stil med den här mannen kanske? (kolla här om ni vill veta mer om honom.)
anyhow, där satt jag på old corner och tittade på sverige – trinidad tobago, naturligtvis helt ofrivilligt eftersom det faktiskt inte existerar ställen utan storbilds-tv i dagens göteborg, och plötsligt rycktes jag med i stämningen. fast ändå inte.
jag har insett att fotbolls-vm kanske inte är enbart av ondo ändå. man får ju faktiskt dricka hur mycket öl man vill. vartsomhelt och närsomhelst. och det är ju faktiskt ingen som vet att jag alltid hejar på fel lag och att jag nästan inte kan hålla mig från att gnugga både händer och fötter i en härlig kombination av förnöjsamhet och skadeglädje. för det här är ju tydligen överraskningarnas vm.
varför är det inte alltid såhär? varför är det inte oftare man får se tränare, kommentatorer, fan och hans moster och andra som har uttalat sig lite väl självsäkert slita sitt hår när fel (läs: rätt) lag vinner, eller i alla fall spelar oavgjort, mot våra fett överavlönade stjärnor?
jag är så jävla nöjd. det här är fotboll när den är som bäst.
hoppas ett gäng glada afrikaner som inte bryr sig om ära och pengar utan bara är där för att ha roligt (som jag hörde en kommentator säga angående ghanas spelare) tar hem hela skiten!
majsbajsaren
jag vet att ni alla är lika fascinerade av bajs som jag, så kom inte här och påstå nåt annat. därför ska jag berätta om min jobb-bajs-iakttagelse.
jag går alltid på samma toalett på "jobbet", och det gör uppenbarligen någon annan också. någon som bajsar fluffiga bajskorvar, späckade med majskorn. någon som inte använder varesig toalettpapper eller spolfunktion.
jag tänkte först att det kanske rörde sig om den där bajskorvstypen som låtsas att den låtit sig spolas ner för att sen komma krypande upp igen, men nej, nu har det upprepats för många gånger för att det ska kunna vara slumpens verk.
det går en bajs-exhibitionist lös bland mina arbetskamrater.
konstigt och spännande.
jag går alltid på samma toalett på "jobbet", och det gör uppenbarligen någon annan också. någon som bajsar fluffiga bajskorvar, späckade med majskorn. någon som inte använder varesig toalettpapper eller spolfunktion.
jag tänkte först att det kanske rörde sig om den där bajskorvstypen som låtsas att den låtit sig spolas ner för att sen komma krypande upp igen, men nej, nu har det upprepats för många gånger för att det ska kunna vara slumpens verk.
det går en bajs-exhibitionist lös bland mina arbetskamrater.
konstigt och spännande.
anarkafascisten
idag har jag raderat alla gamla inlägg. eller ja, alla och alla, det var väl bara en handfull. men i vilket fall som helst så kom jag aldrig någon vart. det kändes bara oinspirerande att ens tänka tanken att skriva, samtidigt som jag med jämna mellanrum var otroligt inspirerad. det var bara ett problem...
...att jag alltid ska organisera och sätta upp regler till förbannelse, samtidigt som jag är lika mycket anarkist idag som jag varit de senaste dryga tjugo åren. vilket yttrar sig i att kryddorna står i bokstavsordning i hyllan ovanför spisen, att jag måste diska efter ett speciellt system, som gör att disken hamnar i en speciell ordning i diskstället och att kläderna som hänger i klädkammaren är sorterade inifrån och ut mot dörren enligt principen blusliknande plagg > linnen > t-shirts > långärmade tunna tröjor > långärmade tjocka tröjor > klänningar (dessutom är alla kategorier inbördes sorterade efter färg). men så var det då det där anarkistiska draget också, det som gör att golvet inte har varit i kontakt med dammsugaren på jag vet inte hur många veckor, att det är svarta barfota-fotavtryck i badkaret och att jag inte har putsat fönstren en enda gång sen jag flyttade in i här för fyra år sen.
tillbaka till de raderade inläggen.
de var på typiskt jonna-manér skrivna enligt ett system. rubrikerna började alla med ordet jag. vilket gjorde att det var cp-svårt att hitta på nya klatschiga titlar när jag hade något att säga. vilket gjorde att jag slutade skriva. vilket gjorde att jag var tvungen att radera inläggen.
för det hade ju varit omöjligt att bryta mönstret. typiskt mig. men nu har jag i alla fall börjat på ny kula.
välkomna!
...att jag alltid ska organisera och sätta upp regler till förbannelse, samtidigt som jag är lika mycket anarkist idag som jag varit de senaste dryga tjugo åren. vilket yttrar sig i att kryddorna står i bokstavsordning i hyllan ovanför spisen, att jag måste diska efter ett speciellt system, som gör att disken hamnar i en speciell ordning i diskstället och att kläderna som hänger i klädkammaren är sorterade inifrån och ut mot dörren enligt principen blusliknande plagg > linnen > t-shirts > långärmade tunna tröjor > långärmade tjocka tröjor > klänningar (dessutom är alla kategorier inbördes sorterade efter färg). men så var det då det där anarkistiska draget också, det som gör att golvet inte har varit i kontakt med dammsugaren på jag vet inte hur många veckor, att det är svarta barfota-fotavtryck i badkaret och att jag inte har putsat fönstren en enda gång sen jag flyttade in i här för fyra år sen.
tillbaka till de raderade inläggen.
de var på typiskt jonna-manér skrivna enligt ett system. rubrikerna började alla med ordet jag. vilket gjorde att det var cp-svårt att hitta på nya klatschiga titlar när jag hade något att säga. vilket gjorde att jag slutade skriva. vilket gjorde att jag var tvungen att radera inläggen.
för det hade ju varit omöjligt att bryta mönstret. typiskt mig. men nu har jag i alla fall börjat på ny kula.
välkomna!