skrattar bäst som skrattar sist

häromdagen när jag kom hem satt det en monsterspindel i taket i trappan. jag frös till is, dog, återuppstod och kastade mig förbi med så stort säkerhetsavstånd som möjligt.
nästa gång jag skulle förbi hade den flyttat sig några centimeter och krupit ombord på taklampan. säkerhetsavståndet hade krympt. jag fick panikångest men lyckades ändå upprepa ovan nämnda procedur.
de senaste dagarna har den sedan suttit kvar på exakt samma plats och sett torr och skrumpen ut. jag utgick därför från att den dött och blev genast lite kaxigare. vågade mig på stunt-trix som att gå förbi rakt under den, blåsa på den och stanna upp och blänga på den.
"hahaha, vad tänkte du när du flyttade in här? fattade du inte att du skulle dö den plågsamma svältdöden? hahaha!" tänkte jag senast för en stund sedan när jag passerade den på väg till tvättstugan. och naturligtvis fick jag genast mitt straff. allt annat vore väl underligt.
på väg tillbaka till lägenhetens trygga famn överraskar den "döda" spindeln mig med att göra ett plötsligt bungyjump ner rakt framför mig och spärra ut alla sina femcentimetersben i en mycket hotfull pose. antagligen skrattade den också elakt i en frekvens endast hundar kan uppfatta. fy fan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback