jonna vs. patrick bateman 0-1
jag vaknade seeent i "morse". tog med mig täcket och datorn och la mig i soffan för timmar av okynnessurfande. så där som man gjorde på den gamla goda tiden, då internet fortfarande bara var en fluga. (då kunde jag visserligen inte ligga i soffan med den eftersom vår dator var en osexig stationär pc.)
varje hel timme ställde jag om "gå till biblioteket och lämna filmerna"-larmet på telefonen och sjönk ännu djupare ner i muskelförtviningens/soffans trygga famn. tills jag för ett tag sedan började fundera på sannolikheten i att patrick bateman skulle kunna vara en av mina grannar. något som en bra stund hade låtit som en kombination av ommöblering/diskussion stegrade och peakade så småningom till ett tortyr-soundtrack.
jag ringde till polisen. men eftersom patrick varit noggrann i sina förberedelser av det perfekta brottet hade han tydligen sett till att bugga min lägenhet. denna slutsats drar jag eftersom ylandet upphörde i samma sekund som jag la på luren. så när konstaplarna svängde in på gården ringde de naturligtvis upp och bad mig komma ut och visa vartifrån ljudet hade kommit. de trodde mig inte. det var tydligt.
att en kvinna som bor i samma uppgång som jag kom ut och undrade vad som försiggick samt underminerade min story genom att påpeka att hon hade dammsugit sig igenom hela förmiddagen och inte hört ett knyst gjorde ju inte heller saken bättre. så jag fick stå där med hundhuvudet medans persienn efter persienn drogs upp och fler och fler grannar nyfiket blängde på mitt gestikulerande och polismännens nedlåtande "vad gör du hemma mitt på dagen? varför klipper du dig inte och skaffar ett jobb?"-blickar.
"återkom om du hör något mer" sa den ena innan de hoppade in i bilen för att ta itu med den icke hallucinerade bilstölden som det under tiden rapporterades om på radion.
as if. för naturligtvis blossade det upp på nytt direkt efter att de åkt. och antagligen var det väl våran bil som blev stulen som straff för att jag lagt näsan i blöt.
varje hel timme ställde jag om "gå till biblioteket och lämna filmerna"-larmet på telefonen och sjönk ännu djupare ner i muskelförtviningens/soffans trygga famn. tills jag för ett tag sedan började fundera på sannolikheten i att patrick bateman skulle kunna vara en av mina grannar. något som en bra stund hade låtit som en kombination av ommöblering/diskussion stegrade och peakade så småningom till ett tortyr-soundtrack.
jag ringde till polisen. men eftersom patrick varit noggrann i sina förberedelser av det perfekta brottet hade han tydligen sett till att bugga min lägenhet. denna slutsats drar jag eftersom ylandet upphörde i samma sekund som jag la på luren. så när konstaplarna svängde in på gården ringde de naturligtvis upp och bad mig komma ut och visa vartifrån ljudet hade kommit. de trodde mig inte. det var tydligt.
att en kvinna som bor i samma uppgång som jag kom ut och undrade vad som försiggick samt underminerade min story genom att påpeka att hon hade dammsugit sig igenom hela förmiddagen och inte hört ett knyst gjorde ju inte heller saken bättre. så jag fick stå där med hundhuvudet medans persienn efter persienn drogs upp och fler och fler grannar nyfiket blängde på mitt gestikulerande och polismännens nedlåtande "vad gör du hemma mitt på dagen? varför klipper du dig inte och skaffar ett jobb?"-blickar.
"återkom om du hör något mer" sa den ena innan de hoppade in i bilen för att ta itu med den icke hallucinerade bilstölden som det under tiden rapporterades om på radion.
as if. för naturligtvis blossade det upp på nytt direkt efter att de åkt. och antagligen var det väl våran bil som blev stulen som straff för att jag lagt näsan i blöt.
Kommentarer
Trackback