jonna dignelius

jag gick in i en av klädkedjan joy's butiker igår. jag har alltid vetat att den finns men aldrig besökt den, så jag tänkte "what the hell, det kan väl inte skada att kolla vad de har att erbjuda". och vad möts jag av?
det var som att jag hade gått genom en magisk portal, på vars andra sida tiden hade stått stilla. lääänge.
kläderna var oformliga och konstiga, gissningsvis returer från elloskatalogen från slutet av 80-talet och/eller början av 90-talet. ur högtalarna strömmade de välbekanta tonerna av dover-calais och de enda kunderna var en handfull kvinnor som rent åldersmässigt skulle kunna vara min mamma (men tack och lov inte är det) som gick omkring och trodde att de var på sin höjd 25 vårar. alla var klädda i samma typ av kläder som butiken saluförde.
jag blev rädd och började fundera på om det var någon slags fälla. tänk om de andra kvinnorna gått in där med samma avsikter som jag själv och sedan blivit fast. årtionde efter årtionde.
det var då jag hörde den ? mobiltelefonsignalen, och jag insåg att det fanns hopp om att portalen ännu var öppen. aldrig förr har van halen's jump känts så ljuv.