jonna dignelius

ibland önskar jag att jag tänkte efter innan jag öppnade munnen. och sedan helt lät bli att öppna den. igår uppstod ett sådant ögonblick. ungefär så här gick det till:
jag, min sämre hälft och vår unge ligger och chillar på en filt på faster tinas uteplats. om och om dyker kajsa, tre år, upp och kräver passning och till slut utbrister jag "va fan! har hon inga föräldrar eller?". ungefär en millisekund senare inser jag att hon faktiskt har föräldrar, att de bor ungefär tre meter bort och att de också hänger på sin uteplats.