jonna dignelius

ibland när min lilla napoleonbakelse somnar hängande vid bröstet blir jag så stressad över allt jag aldrig hinner med att jag bara vill slita mitt hår, skrika och springa fort, fort, fort och långt, långt, långt. men det gör jag såklart inte, för hur hade egentligen sett ut om en galen mamma, klädd endast i noppiga bruna leggings, hade kommit rusande genom bergsjön? antagligen hade kommunen kallat in sina skyddsjägare och skjutit av mig, ungefär som de gör när älgar ätit jästa äpplen eller när måsarna ynglat av sig allt för flitigt.