jonna dignelius

idag har jag varit en riktig papphammar-mamma. jag gick ut starkt och lyckades redan tidigt i morse spruta bröstmjölk i ansiktet på mig själv, fråga mig gärna hur men förvänta er inget svar. efter det höll jag mig lugn och sansad en lång stund, åt frukost, duschade och klädde mig själv och min lilla fruktambrosia för en promenix på stan.
på haga nygata var jag igång igen. mitt framför en fullsatt uteservering överraskade jag alla genom att få handväskan att lossna från axelremmen. jag blev så förvånad över mitt tilltag att jag fortsatte att gå en bit och var tvungen att backa några steg för att plocka upp mina tillhörigheter. jag kammade hem flera buskispoäng och spridda skratt hördes från mina åskådare.
väl hemma igen gav jag mig på konststycket att laga korv och makaroner. det må låta enkelt, särskilt om man som jag har en kockutbildning att falla tillbaka på. men icke sa nicke.
jag började med att noggrannt mäta upp makaronerna, för att först därefter komma på den briljanta idén att sätta på vatten att koka dem i. så jag slet fram vattenkokaren, fyllde den med vatten... och ställde den på plattan. och så vidare.
snart ska jag gå och lägga mig. det är ju en dag imorgon också. en dag i amningspsykosens tecken.

resan till övärlden gick över förväntan och play daten likaså. min lilla muffin åkte både buss och färja som om hon aldrig gjort annat och imponerade på värdpojken med präktiga pruttljud. båda vägrade enträget att sova middag och gnällde unisont när de började bli övertrötta framåt fyrasnåret. barn är underbara och dagen har varit mycket givande.

imorgon ska jag och mitt lilla marsipanbröd åka både buss och färja. hur ska det gå? jag känner mig som mina klasskamrater som bodde inne i samhället, som inte hade någon skolbussrutin och som gick apa varje gång vi skulle på utflykt i lågstadiet.

jag vill i förväg påpeka att jag har inte har varit på gamle port mer än tre gånger. första gången när jag var blott ett barn och var där och åt grillad lax med min ömma moder. andra gången när jag fortfarande var blott ett barn, dock myndig, och var där och drack en stout med mina vapendragare. tredje gången var igår. fjärde gången blir det nog ingen.
en röst från det förflutna/föreningen grunden/mina kondiskollegor hörde av sig och frågade om jag ville följa med ut och ta ett glas. efter en stunds (o)moget övervägande lämnade jag man och god-natt-ammad fyramånadersbebis hemma och åkte helt solokvist in till stan. det kändes mycket underligt och redan på spårvagnen fick jag lite panikångest, men kvällen gick ändå över förväntan.
jag satt helt avslappnat och konverserade över ett glas av husets billigaste vita vin och kollade bara telefonen femtioelva gånger. när jag kom hem efter tre timmar på grönbete var alla fortfarande vid liv. min bättre hälft hade knappt ens hunnit märka att jag varit borta och mini-me hade definitivt inte saknat mig eftersom hon sovit som ett litet vedträ hela tiden.

igår var en konstig dag. jag hade varit rökfri i ett år (hurra för mig!) och jag lärde mig något nytt, att det finns två storlekar på ventilerna till cykel-, skottkärre- och barnvagnsdäck. jag lärde mig den hårda vägen, genom att köpa en cykelpump som det inte gick att pumpa barnvagnsdäcken med. surt sa räven och stannade hemma med en uttråkad dotter (som i och för sig ändå hatar barnvagnen, så det kanske var lika bra).

idag har jag och min petit choux-bakelse varit på öppna förskolan. som vanligt charmade hon vett och sans ur omgivningen genom att visa upp sin bästa flygplansimitation och vara allmänt gullig.
medan hennes ömma moder drack kaffe och åt äppelpaj (ja, jag har gjort slut med inte-äta-godis-löftet) mannekängade hon och gjorde reklam för sina thai-byxor och lekte med en styck nyckelknippa i fantastic plastic, samt ett styck jättenyckel i dito material och med skojiga färgglada detaljer. kanske blir hon låssmed när hon blir stor, kanske blir hon inbrottstjuv. båda gamla hederliga hantverksyrken.

det var kanske inte mitt smartaste drag hittills att dricka en kopp kaffe precis innan kvällsamningen. jag har nu en dotter som ligger i sin säng och jonglerar med sin goseräv.

hur svårt är det att trycka ner dörrhandtaget när man man stänger en dörr? det beror säkert på vem man frågar, jag själv tycker till exempel inte att det är särskilt svårt. frågar man däremot min nemesis, fru tvättstugemarodör, eller någon av mina andra grannar skulle de säkert svara att det är så komplicerat att de inte ens vågar försöka. men vad spelar det för roll? jag störs inte alls av att det smäller i tid och otid här.

det finns sju lägenheter i den här uppgången. ungefär en gång i minuten smäller det i någon dörr. vad är det som försiggår? när blev jag hundra år gammal?

den lilla bittermandeln har sannerligen gjort det till sin uppgift att pröva sin mammas tålamod. idag har hon bjudit på happenings såsom oavbrutet-gnäll-mellan-tellusgatan-och-sandeklevsskolan, ännu-mer-gnäll-liggande-i-brygga-mellan-kvadrantgatan-och-stora-björn och jag-är-en-gnällig-orm-som-vägrar-ligga-i-vagnen-bär-mig-från-orion-till-galileis-gata-samtidigt-som-du-kör-vagnen. i skrivande stund ger hon, i jämställdhetens namn, sin pappa en rejäl portion gnäll-genom-spjälor i sovrummet. som jag längtar till i morgon då jag får ta hand om nattningen själv medan barnafadern går på släktkalas.

jag sitter just och slötittar på nyheterna när jag hör orden här i trosa har kommunen byggt en våtmark yttras. det måste vara årets bästa nyhet.

tänk vad förlösande att kliva in på ett knäpptyst bibliotek och bara primalskrika rakt ut. det var just vad min lilla honungskaramell gjorde idag, eller ja, hon klev inte in. hon rullades sovande in i sin vagn, fortsatte sova hela vägen till föräldrahyllan och vidare till utlåningsdisken. där spärrade hon upp ögonen och gav full hals. det är mammas tjej det!