jonna dignelius

det slår aldrig fel. precis när jag slutat hatta fram och tillbaka i köket och satt mig till rätta vid bordet ställer sig hemulen upp och deklarerar att hon ätit färdigt. (ja, hon ställer sig upp i den höööga stolen och vinglar betänkligt och ja, det skulle kunna sluta riktigt illa om hon ramlade därifrån, men att spänna fast henne med det lilla bältet är inget alternativ eftersom hon då har noll fokus på att sitta ner och äta, bara en enda tanke i huvudet - måste ta mig loss - och gnäller som en ostämd fiol.) vi lyfter ner henne och hon drar iväg till sitt rum nog länge för att jag ska hinna plocka upp besticken. ungen kommer tillbaka och propsar på att jag ska ta upp henne i mitt knä. för husfridens skull får hon sin vilja igenom. jag försöker äta enbart med vänsterhanden samtidigt som jag parerar utfallen hon gör med fötterna mot min tallrik. hon tröttnar, glider ner på golvet och går iväg en sväng till. jag ser min chans att okynnesäta en (varm) portion till. barnet återvänder. and so on. varje måltid.

om det inte vore för att jag har flera timmar på mig att frossa efter att hon gått och lagt sig hade det kanske slutat med att jag blivit smal. hemska tanke.