jonna dignelius

jag ropade in en möbel på tradera häromdagen. den var förvisso 184 gånger nånting gånger nånting centimeter stor, men den såg ändå rätt så smäcker ut på bilden. dessutom råkade den finnas i grannskapet, så vi skulle till och med kunna snärta iväg till fots och hämta den.
av erfarenhet är jag dock medveten om att mitt ögonmått inte är det bästa, så jag frågade sådär i förbifarten när jag ringde och diskuterade hämtning hur mycket den vägde. sådär på ett ungefär alltså. svaret var lite svävande, men jag förstod ändå att vår plan om att ta baby-ungen i bärselen när vi gick för att hämta fyndet kanske inte var den bästa. så mormor fick komma förbi och sitta barnvakt.
det visade sig att den inte bara var i massivt trä (alternativt gjutjärn och fanér) och vägde i runda slängar tre hundra kilo. nej, den stod dessutom fyra våningar upp på en vind så trång att vi var tvugna att välta den på högkant för att få ut den. sen var trappan lite trång också, så vi fick lyfta den över trappräcket vid varje avsats. jag höll på att bajsa ner mig och kaskadkräkas ett flertal gånger innan vi ens var ute ur huset.
det tog en halvtimme att bära den de 194 meterna hem. dessutom hade jag obrukbara legogubbehänder en lång stund efteråt. och mjölksyran i underarmarna lär jag få leva med åtmistone resten av månaden.