alla är vi barn i början
men jag blir ändå lite blödig när jag tänker på att han också har varit en oskyldig och försvarslös liten bebis med små knubbiga händer som tvinnat sig fast tusen varv i sin mammas hår. att han också har haft pyttesmå hängslebyxor på sig. att han också kämpat med att lära sig äta riktig mat, åla sig fram över golvet och behärska pincettgreppet. precis som min lilla pygmélius gör just nu.
vet du, så tänker jag ofta också. Vilka drömmar en nybliven mamma måste haft för alla råskinnen och olycksbarnen när de var alldeles nya och mjuka! Fast ibland blir jag cynisk och tänker att många av dem säkert haft så dåliga föräldrar att de aldrig blivit älskade på det där sättet, men det är nog mest en försvarsmekanism hos mig.
och bara för att jag bestämt mig för att inte posta ett inlägg med bara mitt namn, som jag brukar, så glömde jag lägga till namnet alls... suck. Men det var i alla fall jag som skrev inlägget innan :)
ja, inte hade han vad jag förstår den bästa av uppväxter, men ändå. någon gång där i början borde det väl iallafall ha funnits en ambition att ge honom en bra uppväxt, även om det gick åt pipsvängen sen, för ingen skaffar väl barn med intentionen att göra dem illa? eller jag vet inte faktiskt. men någonstans måste ju kedjan av dåliga uppväxter ha börjat, if you know what i mean, and i think that you do.