jonna dignelius

jag läste just det här inlägget och bestämde mig. nu har jag varit finkänslig så att det räcker. för vems skull har jag egentligen slutat amma när, hur och var som helst sedan hemulen fyllde halvåret? inte har det gjort varesig henne eller mig lyckligare iallafall.
igår ammade jag inte i lisebergstornet hur mycket hon än gnällde och slet i min tröja utan väntade snällt tills vi kommit ner på jorden igen och gick då och satte mig bakom en stor växt utanför glasscaféet istället för där inne, trots att jag gjort rätt för mig och köpt en ockerdyr glassjävel. och ändå skulle det blängas. ja, jag ammar ett barn som är tretton månader. nej, det är inte konstigt.
who rekommenerar fortfarande att man ammar i minst två år och före barnavårdscentralernas och modersmjölksersättingarnas tid ammades svenska barn ofta upp till tre års ålder. det tänker jag också göra och jag tänker ta hänsyn till mitt barns önskemål i första hand. vänner av ordning kan titta åt ett annat håll. precis som jag tvingas göra när folk blåser rök ner i sina barnvagnar och stoppar sockriga klubbor i munnen på sina spädbarn.