jonna dignelius

just det, jag har ju fått en ny hjälpreda också. tack för den. föreningen grunden hade troligtvis varit till större hjälp. jag vet inte riktigt på vilken nivå jag ska lägga ribban när jag ger honom uppgifter. att ta fram kaffekoppar och fat och ställa på en serveringsvagn brukar gå ganska bra, utom i morse när han hörde fyrans flåsiga sportkommentator uttala sig om den fantastiska simmarfemtonåringens nyputsade världsrekord. då släppte han helt sonika allt han hade för händer för att gå närmare och ställa sig och blänga med tom blick. inte för att hela min dag stod och föll med hans insats, tvärtom (förra veckan när han var sjuk njöt jag av varje sekund på jobbet), men lite arbetsmoral kan man ändå väl begära även om han bara är sjutton år (lika gammal som jag var när jag jobbade ensam i ett gatukök och hade ansvar för lås, larm, kassor, cigaretter, öl, heta frityroljor... and so on).
fruktsallad, som vilket förskolebarn som helst brukar ro i land med, har han för övrigt också lyckats misslyckas med. jag gav pojkvaskern en fruktkorg, en kniv, en skärbräda och en skål och sa "du kan väl fixa en fruktsallad till mellanmålet så går jag och packar upp varorna under tiden". tyvärr glömde jag tala om för honom att man brukar ta bort klistermärken, grova skal, kärnor och kärnhus från frukten innan man hackar och serverar den.
annars är han väl helt ok, förutom att han helt verkar sakna social kompetens, känsla för takt och ton, vidvinkelseende och, som sagt, simultankapacitet.