jonna dignelius

jag har bestämt mig för att sluta använda uttrycket helt jävla cp-skadad och liknande. för att det är ett omoget och ociviliserat sätt att uttrycka sig. och för att det kan såra personer som själva har eller står någon nära som har en cp-skada. och då kan det bli jobbigt och pinsamt. för alla.
igår, med ett par glas vin innanför västen, gjorde jag ett undantag. jag kände att jag behövde ta i lite för att beskriva vad jag tycker om hotell- och restaurangs a-kassa, som ignorerar mina försök att gå över till kommunal. jag hörde själv hur illa det lät och det gjorde med all sannolikhet min kollega också. inte kollegan jag baktalat tidigare alltså, utan en annan. en guld-kollega som jag verkligen gillar. som råkar ha en dotter som har en cp-skada.
det slank liksom bara ur mig och jag tillrättavisade mig själv sekunden efter att jag sagt det. kanske hörde hon det inte ens. vi var ändå fem pers som konstant pratade i mun på varandra. men det kändes (och känns) ändå inte ok. fan också.