jonna dignelius

på väg hem från jobbet hamnade jag på samma buss som en kvinna med barnvagn. ganska snart började hennes barn gråta och jag kom att tänka på min vad-ska-jag-göra-om-hon-börjar-skrika-på-in-public-ångest som jag ständigt gick och drog på när hemulen var ny. jag vet inte när den gick över, kanske när jag insåg att man kan ta upp sin unge och trösta/amma/byta blöja i stort sett var som helst.
den insikten hade inte den här mamman kommit till ännu och det var riktigt plågsamt att se hur hon försökte få den lilla att lugna sig genom att lite lojt gunga vagnen. när inte det hjälpte försökte hon med att gunga lite till. och lite till. hur det gick sen vet jag inte eftersom jag klev av efter fem minuter, och tur var väl det. jag hade inte klarat av att hålla mig från att skrika ta upp ungen! gör det nu! många sekunder till och jag undrar hur glad hon själv hade varit om hon legat inbäddad i en vinteroverall, under ett täcke, bredvid ett element.
nu fanns det säkert någon form av förmildrande omständighet, det gör det nämligen alltid när man inte kan hålla sig från att lägga sig i andras angelägenheter, men jag blir ändå lite upprörd igen när jag tänker på det.