jonna dignelius

jag håller så sakteliga på att traggla mig igenom chuck klostermans sex, droger och kalaspuffar. vore det inte för att jag har a) så kort resväg till jobbet att jag bara hinner med typ ett halvt kapitel åt gången, b) sällskap som hindrar mig från att vara autistisk på vägen hem och c) barn, så kanske jag till och med någon gång skulle bli klar med den. nåväl, när jag började läsa boken inbillade jag mig först att jag inte var målgruppen, vilket i och för sig inte hindrade mig från att läsa vidare eftersom herr klosterman skriver så lättsamt och underhållande så hälften vore nog, men allt eftersom jag har släpat runt på och kantstött den gamle pocketen har jag börjat fundera på om det är jag som känner mig själv dåligt eller om det bara är chuck som försöker smickra mig. ety, varje gång han skriver något i stil med ni har med största sannolikhet aldrig hört namnet mario garcia innan idag eller refererar till avalanches som ett band nittoåtta procent av den amerikanska befolkningen aldrig hört talas om så tänker jag att det har jag visst gjort. inte visste jag att jag var så smal (nej, jag menar inte kroppsligen). kanske beror det bara på att jag inte är amerikan.