jonna dignelius

jag åkte med samma buss som ett emo-fleppo på väg hem från jobbet i eftermiddags. det kan ha varit baskern och luggen som störde mig. det kan eventuellt ha varit den svåra uppsynen. det kan mycket väl ha varit den slappa hållningen. och nu snackar jag inte normala taskigt trimmade abs utan den där totalt handlingsförlamade posen, den med hängande handleder och tår som pekar inåt.
jag vet att hata är ett starkt ord, men hatade henne på en gång. och inte blev jag mer vänligt sinnad av att hon satt med den ena kinaskoförsedda foten upp under sig och ut på sätet intill, eller att hon gjorde en stor affär av att vara tvungen att flytta sin klöv när en kille frågade om det var ledigt bredvid henne. däremot gjorde det min dag när hon efter att ha macklat ihop sin slappa kropp till något som liknade en normal sittposition upptäckte att hållplatsen vi just taxade ut ifrån var den hon skulle ha klivit av vid, om hon inte varit så upptagen med att spegla sig i rutan istället för titta ut genom densamma.
ni som någon gång sett en 70-plussare "skynda sig" (ni vet när de rör på armarna som om de sprang, fast de fortfarande rör sig i promenadtakt) kan nu frammana den bilden för ert inre och applicera rörelsemönstret på en 20-åring, så vet ni hur det såg ut när buss-emot förflyttade sig mot utgången. jag bad en stilla bön att chauffören inte sett henne. jag hörsammades. då höjde hon sin pipiga stämma i ett mjäkigt hallå, jag skulle av här. busschauffören fortsatte ignorera henne. jag var nöjd.
tyvärr var trafiken så tät att hon hann hasa sig hela vägen fram till plexiglashytten innan vi kom iväg. fan också.