jonna dignelius

när jag sitter på vagnen på väg från jobbet planerar jag alltid vad jag ska uträtta när jag kommer hem. häromdagen, för att ta ett exempel, tänkte jag plantera om en blomma som bor i en kruka full av rötter, tom på jord. gjorde jag det? nej.
idag var planen att ta itu med disken. men när jag kom hem var jag tvungen att gå och bajsa lite, och läsa lite i nya gourmet, och skriva lite sms, och ringa lite samtal, och blogga lite... och nu ska jag snart iväg och dricka lite öl med mikkan. oj, jätteoväntat står disken kvar.

varför blir det alltid så här?

får man skratta åt vad som helst? får man t.ex. skratta när någon drar den gamla "inga armar, inga kakor"-vitsen? eller när ens far frågar en man med amputerade ben hur lång han är? eller ska man helst gråta över att man har ärvt halva sin genuppsättning från honom (farsan alltså - inte mannen utan ben)?

new wheels on the block får man väl i alla fall skratta åt med?

råkade zappa mig fram till mtv, som till min stora förtjusning visade pimp my ride international. och till min ännu större förtjusning var de i polen för att pimpa en gammel trabant.
what can i say? jag har hittat min drömbil! jag menar, vem vill inte ha en bil byggd helt i plast och papper? vem vill överleva en krock? vem vill inte öppna motorhuven för att tanka sin bil - först med olja, och sedan med bensin, för att till sist blanda allt genom att skaka hela bilen?



och kolla här! man kan fälla sina vinröda plyschsäten och sova i den goe trabanten!

satt för ett tag sedan på en solig uteservering med emilie. över en öl eller två för mycket kom vi in på det oundvikliga - våra kroppars begynnande förfall. lite gäddhäng eller en röv som inte är riktigt lika tight som förr är väl inget problem i sig, förutsatt att den drabbade är någon annan än jag. varför kan man inte röka, dricka öl och låta bli att träna och ändå hålla sig in shape efter att man fyllt tjugo, eller tjugofem för den delen?
well, anyhow. nu har jag upptäckt något som är värre än både poprygg*, gäddhäng och love handles. jag har gått och dragit på mig en dubbelhaka, eller ja, i alla fall någon form av slappt skinn mellan hakan och halsen. how sexy is that?

*poprygg = den sorts valk som skinny-fat people, typ popare, får på ryggen.

ugnsstekt (ekologisk) falukorv med rotstomp* och till det den sista folkölen. "ah, la dolce vita" tänkte jag och knäckte min bärs. min halva bärs that is eftersom det var ett liiitet liiitet hål i ena sidan av burken. nog litet för att knappt synas, men samtidigt nog stort för att ha släppt ut all kolsyra och två och en halv deciliter av ölen rakt ut i kylskåpen. god damn it!
well, well. jag antar att det är smällar man får ta när man köper sina öl för sjutton kronor sexpacket och plockar dem direkt från en lastpall. but still. god damn it!

men slutet gott, allting gott. lyckligtvis erbjöd sig solskenet i mitt liv att dela sin öl med mig. ni vet vad man brukar säga... delad glädje är dubbel glädje.

*rotstomp = rotmos som jag slarvat ihop i en kastrull som var alldeles för liten för att både potatis, kålrot, smör, mjölk och visp skulle få plats. resultatet blev alltså vad jag har valt att kalla rotstomp, eller kort och gott ett slarvigt och klumpigt rotmos.

vanligtvis är jag inte mycket av en tävlingsmänniska. eller jo, ok, det är jag. (vem försöker jag lura egentligen?) jag börjar om...

igår var vi på music quiz på henriksberg och som vanligt när det kommer till tävlande delade vi upp oss tjejer vs. killar och släppte fram våra sämsta sidor. det kastades mycket provocerande blickar kors och tvärs över lokalen under första "halvlek" och i rökpausen mellan fråga 7 och 8 var den psykologiska krigföringen i full gång. ingenting var heligt. allt från kopplingen hårfärg/iq till kopplingen kunskaper i 60-talsmusik/hög gubbfaktor avhandlades i ett hånfullt tonfall. min puls gick upp några snäpp. jag njöt.

idag kommer jag ut ur garderoben. från och med nu ska jag sluta låtsas att det handlar om att ha roligt tillsammans. för så är det inte. det viktigaste är, har alltid varit och kommer alltid att vara att vinna. eller i nödfall (om det är omöjligt att vinna), att förnedra och psyka det vinnande laget så mycket som möjligt, samt att alltid, alltid skylla på någon annan när man förlorar.

"hur gick det med quizet då?" undrar ni förstås nu.
naturligtvis ägde vi. grabbhalvorna fick storstryk och kom sist medan vi i det lite bättre laget tog en hedervärd näst sista plats.

jaha, då var det kört att vistas på balkongen också.

när familjebostäder röjde bort alla crappiga buskar och övrig djungelväxtlighet under ovan nämnda balkong tänkte jag "schysst, det här börjar ju likna nåt". and all was well.
tills alla odjur som nu tydligen blivit hemlösa flyttade två våningar upp och tog över balkongen. numera vågar jag inte gå ut och röka utan beskydd av min sämre hälft. och att ha öppet balkongdörren för att hålla någorlunda dräglig inomhustemperatur är inte att tänka på.
ska det vara så här? inte nog med att balkongjäveln vetter åt fel väderstreck. nu bebos den dessutom av korsspindlar. tack gud.

för övrigt var mitt förra inlägg nummer hundra i ordningen. kanske man borde knäcka skumpan som ligger i kylen för att fira? (eller kanske snarare för att använda som virke till ett par rediga paraplydrinkar att svalka sig med i den tropiska hetta som råder här inne.)

jag trodde att icq's glansdagar var över och att de få av oss som inte gått över till msn bara använde programmet för att  slippa prata i telefon med varandra (and/or spamma främlingar med erbjudanden om receptfria potensförhöjande medel). men ack vad jag bedrog mig.
nyss fick jag ett försynt litet "hej hej" av en 102 år gammal man som heter johnny i både för- och efternamn. "random chat"-funktionen används tydligen även i detta årtusende. där ser man.