jonna dignelius

we were somewhere around vara, on the edge of the skaraslätt, när hemulen deklarerade att det var dags att stanna och äta mellanmål. så vi stannade till på första sämsta vägkrog. big mistake. jag kunde bara tänka två tankar under hela visiten, undrar vad gordon ramsay hade sagt om det här och det här måste jag blogga när vi kommer hem. eftersom matronan i kassan helt oprovocerat upplyste oss om att vardagsbeteenden som att slänga en tandpetare på gatan eller ta en sjukdag utan att kunna visa upp läkarintyg betraktas som kriminella i hongkong och på ett ungefär hur hårt bestraffad man kan bli vågade jag dock inte chansa och ta några bilder där inne, men tänk grå-grön-rutig heltäckningsmatta, nittiotals-ljuskronor, salt- och pepparkar stora som studentlägenheter, finsk stämning samt ett dussintal griffeltavlor med erbjudanden i stil med happy hour 15-22: falukorv med mos 40 kronor så har ni ett hum om hur vi firade hemulens trettonmånadersdag och föräldrarnas sexåriga förlovningsdag. tveka inte att tycka synd om oss.

ja, 30+ var först och jag är en härmapa. men den vara bara för bra för att jag skulle kunna låta den passera hur som helst.

för ett tag sedan undrade herr bloggfrossa vilka mikrohinder som sätter brun kant på läsarnas vardag. nu vet jag. lösa lock. vad är grejen med att bara lite lamt lägga på locket på burken när man varit där och länsat? är det ett sätt att spara tid? en tvångstanke? rädsla att slita ut handleden? en fälla? oavsett anledning har jag ett budskap till er lockmongon: sluta upp! ty nästa gång jag får fler tepåsar än rainman kan räkna över mig när jag tar ner teburken från hyllan kommer jag straffa någon. detsamma gäller för all del också nästa gång jag måste stå på med röven i vädret och torka upp sill/äppelmos/annan sötad och klibbig produkt från golvet framför kylskåpet. jag kommer gå falling down på er.

jag har bestämt mig för att sluta använda uttrycket helt jävla cp-skadad och liknande. för att det är ett omoget och ociviliserat sätt att uttrycka sig. och för att det kan såra personer som själva har eller står någon nära som har en cp-skada. och då kan det bli jobbigt och pinsamt. för alla.
igår, med ett par glas vin innanför västen, gjorde jag ett undantag. jag kände att jag behövde ta i lite för att beskriva vad jag tycker om hotell- och restaurangs a-kassa, som ignorerar mina försök att gå över till kommunal. jag hörde själv hur illa det lät och det gjorde med all sannolikhet min kollega också. inte kollegan jag baktalat tidigare alltså, utan en annan. en guld-kollega som jag verkligen gillar. som råkar ha en dotter som har en cp-skada.
det slank liksom bara ur mig och jag tillrättavisade mig själv sekunden efter att jag sagt det. kanske hörde hon det inte ens. vi var ändå fem pers som konstant pratade i mun på varandra. men det kändes (och känns) ändå inte ok. fan också.

i förmiddags kom jag släntrande in i köket precis lagom för att få höra en kollega tilltala vår (gambianske) kock hörru svarte-petter. eller nja, det är iallafall vad jag tyckte mig höra. och av hans min att döma kan jag mycket väl ha hört rätt. naturligtvis blev jag stum och totalt handlingsförlamad av chocken, så jag kom mig inte för att konfrontera henne.