jonna dignelius

taget ur sitt sammanhang? i vilket sammanhang menar hon att det skulle vara ok att bestraffa ett barn på det sättet? och vilken frisk förälder skulle vilja göra det? jag hade gärna velat höra hur hon tänkte där. men hon avböjde ju tyvärr erbjudandet om att medverka och svara på frågor. jag undrar varför.

den här månaden får jag 250 kronor i lön. eller iallafall känns det så, eftersom det är vad som kommer finnas kvar på kontot efter att räkningarna dragits. tjoho!

jag utmanar alla på följande:

besvara dessa frågor enbart med låttitlarna från en och samma artist. undvik att upprepa en låttitel.

välj artist: nofx
är du kvinna eller man? my vagina
beskriv dig själv: the quitter
vad tycker du om dig själv? i've become a cliché
beskriv var du bor för tillfället: i live in a cake
om du kunde åka någonstans, var skulle du åka? drug free america
favoritfärdmedel: on my mind
din bästa vän är: six pack girls
din favoritfärg är: green corn
hur är vädret? 60%
favorittid på dagen: no problems
om ditt liv var en tv-serie, vad skulle den då heta? pharmacist's daughter
vad är livet för dig? freedom lika shopping cart
det bästa rådet du kan ge? live your life
om du fick byta namn, vad skulle du heta då? lori meyers
favoritmat: cheese
dagens tanke: what's the matter with parents today?
hur skulle du vilja dö? whoops, i od'd
din själs nuvarande tillstånd: re-gaining unconsciousness
felen du kan leva med: new boobs
ditt motto: mom's rules

seså.

hemulen ska på ettårsbesiktning på tisdag. den som gissar minst fel på längd och vikt vinner en tehuva. ledtråd: vid tiomånaderskontrollen vägde hon 8550 g och var 71,5 cm lång.

äntligen! för tre veckor sedan tog hon första stegen utan stöd. idag, dan före dan, fick vi det på film.

det kommer inte att serveras några kokoskakor på torsdag. bara så ni vet. ty allt jag bakar här hemma blir konstigt. på jobbet, där jag har tretton frågvisa dementa som pockar på min uppmärksamhet samtidigt som jag bakar, går det däremot hur bra som helst.

den får vara hur stereotyp den vill. den är ändå lätt den bästa reklamen som går just nu.

jag undrar varför jag är så bubblig i magen, och varför det smakar bulldeg när jag rapar.

för precis ett år sedan satt jag i soffan störde mig på ungen som aldrig kom ut och på tiden som sniglade sig fram. visst, jag var fullt medveten om att "alla" förstföderskor går över det beräknade datumet, men det var aldrig min plan att jag också skulle göra det. (så här i efterhand kan jag dock tycka att det var tur att hemulen inte kom på utsatt tid eftersom jag lovat min vän camilla att i så fall döpa barnet till det härligt norskklingande och unisexa namnet guttorm.)
i år får jag störa mig i farten, för jag har inte tid att sitta i soffan. tiden går alldeles för fort och kalasförberedelserna går alldeles för långsamt.

vad har vi gjort? varför skulle vi prompt hålla på och vaccinera och ha oss? hemulbarnet blir bara risigare och risigare. när ska det vända? ska hon vara liten och sjuk på sin födelsedag?

hur svårt kan det vara att höra av sig och tala om ifall man kommer på ett kalas eller inte? jag tycker inte att det känns som en jättestor arbetsinsats, iallafall inte jämfört med att köpa kort, leta reda på folks adresser, skriva inbjudningar och sist men inte minst komma ihåg att posta dem. men jag kanske har fel.

jag har inte glömt helt och hållet, bara under alla de av dygnets timmar då man vågar höra av sig. så, med 31 minuter tillgodo, grattis på 49-årsdagen mormor!

vi var iväg och plågade lillhemulen med blodprov och dubbla överliggande vaccinationer i eftermiddags. för att lätta upp stämningen medan vi väntade på farbror doktorn bestämde vi oss för att leka lite med vågen. jag började ana ugglor i mossen när siffrorna antydde att ungen skulle ha gått upp sju kg, och alltså nästan fördubblat sin kroppsvikt, sedan tiomånaderskontrollen. men sedan jag hängt av mig barn och handväska, räknat lite fram och tillbaka på vilken tid i månaden det är, samt förlikat mig med det faktum att mitt jag-ammar-alltså-kan-jag-äta-vad-jag-vill-beteende eventuellt inte håller i längden, kom jag till slut fram till att hon nog bara ökat cirka sju hg.

militärer som sjunger i kör. tatu som inte sjunger alls. rysk bildkvalitet. kommentatorer som spritsvettas. det här måste jag blogga tänkte jag. men så rann det liksom av mig. det är för mycket. för uppenbart. jag överlåter det åt proffsen. nu gick "vi" tydligen vidare iallafall. godnatt.