jonna dignelius

jag har inte fått svar på ett enda mail jag skickat de senaste veckorna. vad är grejen med det?

jag fick en reprimand av en golfare igår. det kändes sådär, men jag svalde stoltheten eftersom jag insåg att hon lika gärna kunnat välja att ha ihjäl mig. jag såg att hon var sugen, och jag såg på hennes väninnor de inte skulle ha skvallrat på henne.
note to self: jag måste sluta gena över golfbanan när den är full av utövare, alternativt lära mig spelets regler så att jag vet vem och vad jag ska hålla mig undan för och när jag ska göra det.

lördag 9/5 19:00 på bishops arms vid järntorget. be there or be (iron)square.

jag åkte med samma buss som ett emo-fleppo på väg hem från jobbet i eftermiddags. det kan ha varit baskern och luggen som störde mig. det kan eventuellt ha varit den svåra uppsynen. det kan mycket väl ha varit den slappa hållningen. och nu snackar jag inte normala taskigt trimmade abs utan den där totalt handlingsförlamade posen, den med hängande handleder och tår som pekar inåt.
jag vet att hata är ett starkt ord, men hatade henne på en gång. och inte blev jag mer vänligt sinnad av att hon satt med den ena kinaskoförsedda foten upp under sig och ut på sätet intill, eller att hon gjorde en stor affär av att vara tvungen att flytta sin klöv när en kille frågade om det var ledigt bredvid henne. däremot gjorde det min dag när hon efter att ha macklat ihop sin slappa kropp till något som liknade en normal sittposition upptäckte att hållplatsen vi just taxade ut ifrån var den hon skulle ha klivit av vid, om hon inte varit så upptagen med att spegla sig i rutan istället för titta ut genom densamma.
ni som någon gång sett en 70-plussare "skynda sig" (ni vet när de rör på armarna som om de sprang, fast de fortfarande rör sig i promenadtakt) kan nu frammana den bilden för ert inre och applicera rörelsemönstret på en 20-åring, så vet ni hur det såg ut när buss-emot förflyttade sig mot utgången. jag bad en stilla bön att chauffören inte sett henne. jag hörsammades. då höjde hon sin pipiga stämma i ett mjäkigt hallå, jag skulle av här. busschauffören fortsatte ignorera henne. jag var nöjd.
tyvärr var trafiken så tät att hon hann hasa sig hela vägen fram till plexiglashytten innan vi kom iväg. fan också.

vad är det för ett sätt egentligen? att hälla i sig två flaskor vatten för att sedan anlända så kissnödig till kursen att man blir tvungen att gå på toaletten i sista sekund och därför trilla in i salen fem minuter för sent. därefter, som om inte det vore nog, ta två bullar till kaffet och avbryta en av de andra kursdeltagarna genom att helt ogenerat prata högre och fortare tills hon tystnar. man skulle kunna tro att jag blivit uppfostrad av en flock vargar.

jätte-o. idag såg jag tre (3) präster inne på ica supermarket. de köpte godis. på en tisdag. vadan detta frosseri?

kollega: är den lilla på dagis när du jobbar?
jonna: nej, hon är hemma med sin pappa.
kollega: åh, så gulligt!

jag då?! (sa uppmärksamhetsknarkaren) varför var det ingen som tyckte att det var gulligt att jag var hemma i nio månader?

jag har börjat baka till kalaset som inte är förrän om nästan tre veckor. är det det man kallar att vara ute i god tid? nåväl, vi har ju alla hört den om haren och sköldpaddan minst en gång för mycket. så lär det bli. jag somnar någonstans längs vägen och när jag vaknar är det dagen före kalaset och så blir det pannkaka av alltihop. vilket ju i och för sig också är gott. vem eller vad sköldpaddan symboliserar är dock ännu oklart.
vi har i vilket fall som helst ganska länge varit ense om att det inte blir någon tårta. men nu börjar jag vackla. visserligen känns det inte som att en ettåring varken uppskattar gesten eller kommer ihåg den efteråt, och inte har hon börjat äta socker ännu heller. men på alla (två) ettårskalas vi varit på hittills har det bjudits på tårta.

*beslutsångest*

vi har el i halva lägenheten. tur att det är den halvan vi lagar mat och bajsar i. i sovrummet, klädkammaren och halva hallen kan det kvitta, däremot är det lite irriterande att tv-halvan av vardagsrummet är strömlös. och det är just tv:n som är boven i dramat. tv:n och borrmaskinen. och den händiga pappan.
medan jag och hemulpajen tog en sväng på stan skulle han försöka få ordning på lite sånt där som vi pratat om att göra sedan vi flyttade in. hänga upp tv:n bland annat. tyvärr hade han inte offrat till hemmafixargudarna innan han satte igång, så precis när han började bli varm i kläderna dog borrmaskinen. och allt annat som gick på samma säkring som ledningen han just kapat. så kan det gå.

barnet hälsar att hon önskar sig en uteplats med grusgång i födelsedagspresent. ordnar ni det? bra.

på vägen till jobbet igår kom jag på mig själv med att tycka att det var lite trevligt att de pyntat spårvagnarna och bussarna med flaggor, konungens födelsedag till ära. idag konstaterade jag att jag med största sannolikhet inte hade orkat bry mig om att ge mig ut och demonstrera även om jag inte varit upptagen med att gå på barnkalas. vem vet vad jag tar mig till härnäst. kanske röstar jag på kristdemokraterna 7 juni. eller så överraskar jag med att fylla 127 istället för 27 i höst.

vi syratrippar just som bäst här hemma i tv-soffan. eller nej förresten, vi kollar på statlig television. dans. body remix. går i repris på tvåan på fredag. kolla då vettja. det vill ni inte missa.

för typ ett halvår sedan var jag på en liten tillställning hos några vänner. egentid och ett par glas vin och allt det där. och så träffade jag ett gammalt ex och hans nuvarande sambo. fantastiskt trevliga människor båda två. utklädda till cheech and chong var de också. och naturligtvis tog det inte mer än två sekunder innan vi kom in på samtalsämnenas samtalsämne: våra barn. det visade sig att de lever i en sån där modern familjekonstellation med varsitt barn sedan tidigare och ett gemensamt. i en minilägenhet. minsta barnet var då ganska exakt ett år och sambon berättade att det är den magiska åldern då man blir nostalgisk och sugen på att skaffa ett till. jag tänkte du må vara trevlig, men du kan inte vara klok.

idag tog jag ett bad med lillnos. mellan tvål-i-ögonen-incidenter och höga svallvågor högg det till lite i hjärtat. var det verkligen mindre än ett år sedan den här stora, vilda amfibien tog sitt första bad i den beiga lilla badbaljan? tio dagar gammal och med navelstumpen kvar. kommer det fortsätta gå så här fort? jag är fortfarande helt säker på att det stackars barnet inte kommer få några småsyskon, men jag kan ändå sträcka mig till att erkänna att det ligger något i det chong sa. kan jag inte få ha en unge som är en yttepyttebebis och en ettåring och ett stort barn på samma gång?

den här ostajävelen har jag letat efter med ljus och fucking lykta i över fem år. ända sedan jag gjorde mig beroende av den under pragvistelsen nyåret 2003-2004. jag har hemsökt varenda osthandlare i stan och alla har de sett ut som fågelholkar när jag försökt beskriva vad jag varit ute efter. till slut började jag fundera på om jag bara inbillat mig att jag munchat tiger käse till frukost, lunch och middag i en hel östeuropeisk vecka. men då, som en blixt från klar himmel, dyker den upp. på hemköp i frölunda. hejdå beach 2009.

medan faster och farbror var på 40-årskalas har vi barnvaktat hemulkusinerna. inte särskilt jobbigt. barnen har underhållit varandra, självmant gått och lagt sig i tid och varit allmänt förtjusande. jag har fått laga mat utan att ha ett barn hängande i byxbenet och min rygg har fått vila då joy stått för lillnos gåträning i två dagar.