jonna dignelius

hej, jag är jätteliten och vinglig men jag ska prompt sitta upp i vagnen ändå. får jag inte det så skriker jag mig upp i brygga och gör din dag till en enda stor prövning.

glöm gångjärnen, nu är det digitala siffror som gäller. klockradion och micron is the shit. det är bra mitt barn. skaffa ett välbetalt jobb med teknisk inriktning och försörj din mamma på ålderns höst.

dagen har gått i ätandets och bajsandets tecken. jag har ätit två portioner smörgåstårta, tre portioner marängtårta, en fjärdedels påse twist och säkert ett halvkilo lösgodis, men inte bajsat mer än vanligt. den lilla hallongrottan har däremot inte ätit mer än vanligt men bajsat som om det inte fanns en morgondag. uppför ryggen. i tröjan som i sin tur kladdade av sig på huvudet. i alla blöjor vi hade med oss så att hon till slut fick ha en itsy-bitsy-teenie-weenie-mini-blöja som vi hittade i botten på skötväskan och som är för barn som väger typ fyra kilo på sig på vägen hem. hade hon bajsat en gång till hade hon fått låna en binda av mormor eller åka hem inlindad i en presenning.

är det bara jag som blir provocerad av att läsa att jean-marie le clézio får nobelpriset i litteratur med motiveringen att han är uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen? nu har jag ju (naturligtvis) inte läst hans böcker men det är ju så djefvla uppenbart att ingen fattar vad han skriver, så för att verka kultiverade ger horace & co honom ett nobelpris och för att ytterligare förvirra pöbeln ordbajsar de sedan ihop en helt trippad och intetsägande ordbajsmotivering.

under loppet av en halvtimme lyckades jag idag utsätta min lilla skaftöskorpa för livsfara vid åt minstone tre tillfällen:

1. jag parkerar barnvagnen bredvid ett blomsterarrangemang och går för att köpa fika. när jag kommer tillbaka upplyser min dejt mig om att hon just fått hindra mitt barn från att äta av murgrönan som hänger ner i vagnen.

2. jag är nära att lägga min dotter på en kudde där en sprav (läs: potentiell bärare av salmonella- och fågelinfluensasmitta) just bajsat.

3. under tiden jag sanerar fågelbajskudden, och alltså inte har 100% uppmärksamhet på min avkomma, lyckas hon få tag på en taggig pinne (från samma dödsplantering som ovan) och stoppa den i munnen.

ring socialen! vem vet vad kamikaze-mamman tar sig för härnäst?! anlitar hungriga vargar för barnvaktsuppdrag? bjussar på smakportioner av änglatrumpet och lömsk flugsvamp? säljer ungen till organhandlare?

min lilla mandelkubb har skaffat sig en ny hobby. gångjärnsspotting. ja. gångjärn är det intressantaste i världen för tillfället. kan man annat än älska någon som blir lycklig av att stirra på ett gångjärn?

Min lilla vaniljdröm har lärt sig att spotta iväg sin napp jättelångt och på samma gång åstadkomma ett ljudligt plopp. Det i kombination med att hon kommit på ett nytt genomträngande gnälljud och helt slutat sova är fantastiskt roligt tycker både jag och hennes pappa.

ska det vara så här? ska det ta lika lång tid att få barnet att somna in som den tid det sedan sover? vad är det som är så hemskt med att sova?

idag har jag varit en riktig papphammar-mamma. jag gick ut starkt och lyckades redan tidigt i morse spruta bröstmjölk i ansiktet på mig själv, fråga mig gärna hur men förvänta er inget svar. efter det höll jag mig lugn och sansad en lång stund, åt frukost, duschade och klädde mig själv och min lilla fruktambrosia för en promenix på stan.
på haga nygata var jag igång igen. mitt framför en fullsatt uteservering överraskade jag alla genom att få handväskan att lossna från axelremmen. jag blev så förvånad över mitt tilltag att jag fortsatte att gå en bit och var tvungen att backa några steg för att plocka upp mina tillhörigheter. jag kammade hem flera buskispoäng och spridda skratt hördes från mina åskådare.
väl hemma igen gav jag mig på konststycket att laga korv och makaroner. det må låta enkelt, särskilt om man som jag har en kockutbildning att falla tillbaka på. men icke sa nicke.
jag började med att noggrannt mäta upp makaronerna, för att först därefter komma på den briljanta idén att sätta på vatten att koka dem i. så jag slet fram vattenkokaren, fyllde den med vatten... och ställde den på plattan. och så vidare.
snart ska jag gå och lägga mig. det är ju en dag imorgon också. en dag i amningspsykosens tecken.

resan till övärlden gick över förväntan och play daten likaså. min lilla muffin åkte både buss och färja som om hon aldrig gjort annat och imponerade på värdpojken med präktiga pruttljud. båda vägrade enträget att sova middag och gnällde unisont när de började bli övertrötta framåt fyrasnåret. barn är underbara och dagen har varit mycket givande.

imorgon ska jag och mitt lilla marsipanbröd åka både buss och färja. hur ska det gå? jag känner mig som mina klasskamrater som bodde inne i samhället, som inte hade någon skolbussrutin och som gick apa varje gång vi skulle på utflykt i lågstadiet.

jag vill i förväg påpeka att jag har inte har varit på gamle port mer än tre gånger. första gången när jag var blott ett barn och var där och åt grillad lax med min ömma moder. andra gången när jag fortfarande var blott ett barn, dock myndig, och var där och drack en stout med mina vapendragare. tredje gången var igår. fjärde gången blir det nog ingen.
en röst från det förflutna/föreningen grunden/mina kondiskollegor hörde av sig och frågade om jag ville följa med ut och ta ett glas. efter en stunds (o)moget övervägande lämnade jag man och god-natt-ammad fyramånadersbebis hemma och åkte helt solokvist in till stan. det kändes mycket underligt och redan på spårvagnen fick jag lite panikångest, men kvällen gick ändå över förväntan.
jag satt helt avslappnat och konverserade över ett glas av husets billigaste vita vin och kollade bara telefonen femtioelva gånger. när jag kom hem efter tre timmar på grönbete var alla fortfarande vid liv. min bättre hälft hade knappt ens hunnit märka att jag varit borta och mini-me hade definitivt inte saknat mig eftersom hon sovit som ett litet vedträ hela tiden.

igår var en konstig dag. jag hade varit rökfri i ett år (hurra för mig!) och jag lärde mig något nytt, att det finns två storlekar på ventilerna till cykel-, skottkärre- och barnvagnsdäck. jag lärde mig den hårda vägen, genom att köpa en cykelpump som det inte gick att pumpa barnvagnsdäcken med. surt sa räven och stannade hemma med en uttråkad dotter (som i och för sig ändå hatar barnvagnen, så det kanske var lika bra).

idag har jag och min petit choux-bakelse varit på öppna förskolan. som vanligt charmade hon vett och sans ur omgivningen genom att visa upp sin bästa flygplansimitation och vara allmänt gullig.
medan hennes ömma moder drack kaffe och åt äppelpaj (ja, jag har gjort slut med inte-äta-godis-löftet) mannekängade hon och gjorde reklam för sina thai-byxor och lekte med en styck nyckelknippa i fantastic plastic, samt ett styck jättenyckel i dito material och med skojiga färgglada detaljer. kanske blir hon låssmed när hon blir stor, kanske blir hon inbrottstjuv. båda gamla hederliga hantverksyrken.

det var kanske inte mitt smartaste drag hittills att dricka en kopp kaffe precis innan kvällsamningen. jag har nu en dotter som ligger i sin säng och jonglerar med sin goseräv.

hur svårt är det att trycka ner dörrhandtaget när man man stänger en dörr? det beror säkert på vem man frågar, jag själv tycker till exempel inte att det är särskilt svårt. frågar man däremot min nemesis, fru tvättstugemarodör, eller någon av mina andra grannar skulle de säkert svara att det är så komplicerat att de inte ens vågar försöka. men vad spelar det för roll? jag störs inte alls av att det smäller i tid och otid här.

det finns sju lägenheter i den här uppgången. ungefär en gång i minuten smäller det i någon dörr. vad är det som försiggår? när blev jag hundra år gammal?