jonna dignelius

jag läste ett inlägg om att vara en gammel stofil och blev genast vansinnigt sugen på bridgeblandning. jag har i smyg alltid gillat det men inte riktigt vågat ta steget att plocka på mig en påse, slänga upp den på bandet och låtsas som att alla 26-åringar köper pensionärssnask och att jag inte alls skäms. jag har inte heller vågat ta steget att likt en fattigpensionär (snacka om negativt laddat ord btw) snatta en påse, särskilt inte sedan jag blev mamma. det skulle på något vis kännas extra tacky att åka fast för snatteri när man inte bara är myndig utan också har en liten unge i vagn med sig.
iallafall... idag när vi var i butiken och provianterade tog jag mod till mig och sa lite lagom nonchalant till man och barn "mamma ska bara gå och hämta en påse bridgeblandning, ställ ni er i kön så länge". ok, i'm out. men vadfalls?! det här är alltså en livsmedelsaffär som ligger i ett område där medelåldern på de boende uppskattningsvis ligger en bit över sjuttio och så säljer de inte bridgeblandning! ska jag behöva förnedra mig ännu ett snäpp och be dem ta in ett parti så att jag får stilla mina lustar?

vi invigde... vi inveg... vi bytte till sittdelen på barnvagnen idag, jag och lillkorpen. ja, hon är över sex månader och har kunnat sitta utan stöd i en månad. ja, det är möjligt att jag är lite efterbliven och bakåtsträvande. anyhow. hemulen var nöjd. och är hon nöjd så är jag nöjd. och vädret var fint. eller iallafall helt ok. så jag gick en sväng för att kolla hur det ser ut häromkring. jag har ju knappt varit väster om centrum innan vi började gå på lägenhetsvisningar här.
efter en stund hamnade vi i något slags höghusgetto och jag tänkte att jag skulle berätta för min sämre hälft hur fint och bra vi har det jämfört med dem som bor på... ja, just det... vad är grejen med att konsekvent vägra sätta ut skyltar så att folk som vill kunna orientera sig kan få reda på vad gatorna heter? hur hittar folk hem och bort och till varandra där borta? som sagt, vi har det mycket finare och bättre här.
på tillbakavägen gick vi genom ett område där fullkomligt stank saffransbulldeg och som en blixt från en klar himmel sög det till i jultarmen. jag som inte hängt upp en endaste julgardin eller pumla sedan jag flyttade hemifrån för hundra år sedan blev som besatt av julpoltergeisten. jag var beredd att på stående fot övertrassera kontot och fylla lägenheten till brädden med tomtar och bjällerklang. tur att jag inte befann mig i närheten av varesig en kortläsare eller en julpyntsmånglare. nu har det värsta lagt sig men ännu rycker det lite i fingrarna när jag ser apelsinerna som ligger i köket och bara skriker efter mig att jag ska penetrera dem med ljuvligt doftande kryddnejlikor.

vad är grejen med att vara så intresserad av allt omkring sig att man omöjligt kan koncentrera sig på att äta? två saker är säkra:
1. hon har inte ärvt det av mig. jag kan alltid fokusera på mat
2. att ständigt leva on the edge of mjölkstockning är inte min uppfattning om ett värdigt liv

summan av lasterna är konstant, så efter att jag avslutat medlemskapet på vimedbarn och drastiskt skurit ner på chokladkonsumtionen skrek missbrukargenen att det var dags för ett nytt beroende. jag säger bara en sak - tradera baby!