jonna dignelius

det skär lite i hjärtat när dottern skiner upp och vänder sig mot ytterdörren varje gång hon hör grannen mitt emot sätta nyckeln i sin dörr, för att sedan besviket konstatera att det inte var pappa den här gången heller.

imorse vaknade lillhemulen kvart i sex. inte ok. så jag bäddade ner henne under mitt täcke och stoppade ett bröst i munnen på henne. sen vet jag inget mer innan jag, utsövd, vaknar klockan halv nio(!) av att någon ropar hej! ungefär en millimeter från mitt öra. men det gör inget, för jag fick hela två (2) timmar mer sömn än vanligt.

här sitter jag och firar med ett glas rött och lite naturfilm och känner mig inte fullt så eländig som häromdagen. för vi är klara! med bergsjön that is. här på västfronten ännu intet nytt.
jag blir alldeles rörd av alla kommentarer jag fått från er fantastiska kvinnor där ni erbjuder er hjälp med från uppackning och barnvaktning till att hälla upp vin och massera mig. vi ska köra ett race de få timmar vi har tillsammans under veckan och sen får vi se hur det känns. bli inte förvånade om ni inom kort får ett samtal från er alldeles egna pessimistbloggare.

till frukost åt den lilla matvägraren nästan en deciliter havregrynsgröt och en halv skiva lingongrova med brunost. och till middag igår slank så gott som fyra iskuber fruktkyckling med saffransris ner, samt till dessert två kuber äppelmos. och jag behövde bara amma en gång under natten också. det artar sig!

*tar i trä*

*skriver saker jag gör mellan asterisker*

*är fjorton år*

jag kommer snart drabbas av någon slags härdsmälta. jag orkar inte leva i den här misären längre. det är flyttlådor högt och lågt och i n g e n t i n g händer eftersom fadern jobbar och sliter hela dagarna och jag går runt och kånkar på ett barn som gnäller så fort man tar sig för något som ens kan liknas vid att göra nytta. och på tal om att kånka så har jag någon slags muskelinflammation i ryggen som gör att jag knappt kan vrida på huvudet utan att skrika av smärta och som aldrig får en chans att läka ut eftersom jag inte ens får sova som en normal människa på nätterna. vi är helt plötsligt tre personer, varav en antingen ligger på tvären eller med armar och ben rakt ut, i en 140 cm "bred" säng eftersom någon är i en fas då hon ska äta stup i kvarten hela natten och till slut somnar jag medan jag ammar och vaknar inte förrän det är för sent och jag har en härlig burning sensation mellan skulderbladen. dessutom är vi luspanka efter två månader med dubbla hyror och julfirande och urvuxen vinteroverall och lågkonjukntur och fan och hans moster. visserligen har farmodern pumpat in flera omgångar med cash under hösten men det finns ju tydligen alltid något svart hål att stoppa i. och så hinner vi aldrig åka och storhandla så vi går och dyrhandlar på vår lokala supermarket flera gånger i veckan. och jobbet jag trodde att jag skulle få är utannonserat igen så det lär det inte bli något med. och till helgen ska den mindre gnälliga hälften åka och förlusta sig i stockholm med sina arbetskamrater och hur mycket han än är värd det efter att ha tagit hand om i princip hela flyttstädningen på egen hand så kan jag inte unna honom det eftersom jag går runt här och ruttnar inifrån av att aldrig få någon egentid. och barnvagnen är helt cp så att det är en pina för alla inblandade parter att gå på promenad och vi har inget skötbord och den jävla ryggen blir inte direkt bättre av att byta en miljon blöjor om dagen knästående på badrumsgolvet. och det är grus på golvet i hela lägenheten. och disken tar aldrig slut. och tvätten tar aldrig slut. och det är bara en massa krav och dåligt samvete hela tiden.

jag ropade in en möbel på tradera häromdagen. den var förvisso 184 gånger nånting gånger nånting centimeter stor, men den såg ändå rätt så smäcker ut på bilden. dessutom råkade den finnas i grannskapet, så vi skulle till och med kunna snärta iväg till fots och hämta den.
av erfarenhet är jag dock medveten om att mitt ögonmått inte är det bästa, så jag frågade sådär i förbifarten när jag ringde och diskuterade hämtning hur mycket den vägde. sådär på ett ungefär alltså. svaret var lite svävande, men jag förstod ändå att vår plan om att ta baby-ungen i bärselen när vi gick för att hämta fyndet kanske inte var den bästa. så mormor fick komma förbi och sitta barnvakt.
det visade sig att den inte bara var i massivt trä (alternativt gjutjärn och fanér) och vägde i runda slängar tre hundra kilo. nej, den stod dessutom fyra våningar upp på en vind så trång att vi var tvugna att välta den på högkant för att få ut den. sen var trappan lite trång också, så vi fick lyfta den över trappräcket vid varje avsats. jag höll på att bajsa ner mig och kaskadkräkas ett flertal gånger innan vi ens var ute ur huset.
det tog en halvtimme att bära den de 194 meterna hem. dessutom hade jag obrukbara legogubbehänder en lång stund efteråt. och mjölksyran i underarmarna lär jag få leva med åtmistone resten av månaden.

jag hörde att en väns expojkvän dött helt nyligen. av en heroinöverdos. 32 år gammal. han var verkligen ingen helyllekille och han behandlade inte min vän särskilt väl. vissa skulle säkert säga att han fick vad han förtjänade.
men jag blir ändå lite blödig när jag tänker på att han också har varit en oskyldig och försvarslös liten bebis med små knubbiga händer som tvinnat sig fast tusen varv i sin mammas hår. att han också har haft pyttesmå hängslebyxor på sig. att han också kämpat med att lära sig äta riktig mat, åla sig fram över golvet och behärska pincettgreppet. precis som min lilla pygmélius gör just nu.

man har ju hört att leksakerna lever sina egna liv på natten när alla andra sover. helt ok med mig, men någon måtta får det väl ändå vara? jag vet inte om det här är vad jag vill mötas av när jag kliver upp på morgonen.
kära far i huset bedyrar att det inte är han som har riggat patrick och mähä, och lilla pygmélius är förvisso ganska omogen, men knappast nog gammal att vara misstänkt. det är sannerligen ett mysterium det här.

häromsistens när jag skulle henna håret så visade det sig att jag inte hade någon henna hemma. då blir det ju lite svårt. när hennan sedan väl var inhandlad upptäckte jag istället att jag även hade slut på plasthandskar. jag orkade vid det laget inte krångla mer, så jag körde ändå. resultatet blev, precis som jag misstänkte att det skulle bli, kraftigt morotsfärgade händer.
nu såhär efter helgerna har jag hunnit nöta loss ett par lager hud och ser nästan helt normal ut igen. bortsett från att mina naglar är härligt nikotinfärgade. det bådar gott inför sushikallskänksanställningsintervjun på måndag.

jaha, då har man snabbt och lätt satt i sig ett kvarts kilo entrecote, en näve rostade rotfrukter, en stor klick vitlökssmör, en bytta fruktsallad med kanelsockerlag och vaniljglass, en halv påse chips och drygt sju deciliter cider. magen står i fyra hörn och jag behöver definitivt inte äta något mer det här året.

imorse när jag lyfte över lillnos till föräldrasängen tyckte jag att hon plötsligt kändes så stor och stadig. sen kom jag på att hon blir sju månader idag. så hon är ganska stor faktiskt.

häromdagen var två ärtiga ventilationskillar här och satte upp en ventilmojäng (ja, jag är helt säker på att det de satte upp faktiskt heter så) i köket. de passade även på att tala om för mig att anledningen till att självdraget funkat lite si och så är att alla ventiler i övriga delar av lägenheten har varit stängda hittills. där ser man.
jag visste inte ens att det gick att öppna eller stänga dem manuellt, vilket jag också råkade erkänna. gissa om jag fick mig en grundlig lektion innefattande allt från folks konstiga idéer om innetemperatur till gamla djungelordspråk som varm luft stiger uppåt. jo tack, jag är inte tappad bakom en vagn och jag har dessutom gått naturvetenskapligt program i gymnasiet (även om jag hade lite annat för mig än att vara närvarande på lektioner), men vafan alla kan väl inte doktorera i ventilation. hur skulle världen se ut då liksom?

igår var vi hos färghandlaren och hämtade ut måleriprylar så att vi kan göra klart lillhemulens näste och så småningom avlägsna henne från vårt sovrum. naturligtvis var jag tvungen att passa på att visa mig från min kvinnligaste sida bryta två naglar (ordentligt, långt upp där nageln sitter fast på fingret), en när jag skulle knäppa loss ungen ur bilbarnstolen och en när jag skulle bära täckpappen. jag tog tillfället i akt och ojade mig riktigt ordentligt båda gångerna, man vet aldrig när man får chansen igen.

ok. hur gör man för att få ungen att somna utan ett bröst i munnen? inte för att jag personligen har något emot att amma, men jag ska ju snart börja jobba och hennes pappa har ju inte riktigt samma resurser.

följande saker behöver ni inte föreslå:
5-minutersmetoden - jag tror inte att det är nyttigt för en liten person att ligga ensam och skrika sig till sömns.
somna i vagnen-tricket - det funkar jättebra och hon sover redan i vagnen en gång per dag, men oftare än så orkar jag inte klä av och på overall, springa i trappor och mackla med barnvagnsförråd.

idag gör jag tummen upp för vår nya bovärd. malkom fixar allt, och snabbt går det. igår eftermiddag var han här och kollade på gnäll-kylen, ventilationen, kökskranen och tapeterna. redan nu på morgonen har en servicekille varit här och kollat upp vad han behöver beställa från electrolux för att vi ska få lugn och ro i köket, colorama är underrättade om att vi kommer glida förbi och hämta allt vi behöver för att måla om - free of charge - och kranen är naturligtvis redan bytt. hatten av för malkolm.

imorse överraskade jag hela familjen (inklusive mig själv) med att helt utan täckning och med klar stämma deklarera att det är morgon! klockan 05:50. alla (även jag) vet ju egentligen att före 06:00 är det natt och först därefter börjar morgonen, men jag åberopar tillfällig sinnesförvirring och misstänker att min lilla missbedömning har något att göra med att jag för första gången sedan mitten av augusti inte behövt amma en enda gång under natten. jag befann mig helt enkelt i ett euforiskt tillstånd av något som kan liknas vid utsövdhet. då jag ganska snart insåg att jag i det obefintliga ljuset måste ha sett fel på klockan var det redan för sent, ty när man väl gett lillhemulen grönt ljus att kickstarta dagen så finns det ingen återvändo. vi har följdaktligen varit uppe sedan dess. jag och fadern alltså. den lilla har redan gått för att vila förmiddag.