jonna dignelius

ta tag i boken närmast dig. på en gång.
* bläddra fram till sida 56.
* hitta femte meningen och skriv ner den.
* leta inte efter din favoritbok, den coolaste boken, eller den mest intellektuella. utan ta den närmsta boken.

far i huset läser så gott han hinner åsa linderborgs mig äger ingen. here we go: året är 1967 och mamma, nyss fyllda tjugofyra, håller en bukett gula rosor.

inspiration, eller ok då, ren stöld från lillagrå.

idag har min första norska besökare trillat in. välkommen! statistik är förresten the shit, det är nästan roligare att förkovra sig i kartöversikter och trafikkällor än vad det är att blogga. men bara nästan.

efter samtal med mormodern och en googling eller två kan jag med säkerhet konstatera att det är en dödskallefjäril jag hittat. den bor så vitt jag kan förstå vanligtvis i sydeuropa, västra asien och afrika. just den här gynnaren var död då jag hittade den och alltså inte riktigt lika spännande som sin levande artfrände som väckte stor uppståndelse i skillingaryd för ett par år sedan. så nu vet ni det. om ni nu legat sömnlösa och grubblat.

förresten, om någon har en sån där fin och djup liten ram till övers så mottages den tacksamt.

kolla in den här big ass nattfjärilen jag hittade! jag är ganska säker på att det är en sån som offren i när lammen tystnar har nedstucken i halsen. det syns inte på bilden men om man kollar rakt uppifrån ser man att den har ett mönster som ser ut som en dödskalle nästan ända uppe vid huvudet.

på tal om när lammen tystnar så hävdade jag i flera år att filmen inte alls var särskilt läskig. dessutom tyckte jag att det var en ovanligt kort film för att inte vara en kortfilm. när jag såg den igen insåg jag att jag måste ha sovit mig igenom större delen av handlingen första gången, men på något sätt ändå lyckats se rätt brottstycken för att ändå få ihop det såpass att den kändes sammanhängande.

förresten så var det inte jag som kom på den otroligt fyndiga rubriken. tyvärr.

idag har varit en sån där dag som väger upp alla gnäll- och trilskdagar hundra gånger om. vi har varit en sväng förbi gatenhielmska kulturreservatet och tittat på pensionärer, hemulbarnet har provkört ett par "nya" lekplatser som båda fick godkänt resultat, föräldrarna har dubbelfikat på zenit medan dignelius junior sov först i mammas famn (eftersom vi inte hade någon barnvagn eller annat mobilt sängsubstitut med oss) och sedan i babybjörnen, det har promenerats så det heter duga (över niotusen steg över gråberget med omnejd), lillnos har ätit korv med bröd eftersom hon missade fikat och jag har inhandlat ett par näst intill oanvända snipiga röda sneakers (för tjugo pix) på en loppis som vi intet ont anande sprang på vid mariaplan. och som om det inte vore nog har vi hunnit laga och pressa i oss årets godaste kålpudding, nästan helt enligt det här receptet. dock har vi inte druckit någon sangria.

för er som undrar så reagerade jag ungefär som ovan. det är en av mina sämsta sidor, att jag ofta blir stum av chock när folk uttrycker sig rättframt korkat.

kuriosa: det är inte samma kollega som uttalar sig i svarte-petter-inlägget som i gårdagens. det finns alltså fler än ett pucko på min arbetsplats. som tur är jobbar jag inte särskilt ofta med någon av dem och förhoppningsvis möter de båda mer mothugg från dem de jobbar med dagligen.

som man frågar får man svar, brukar det heta. metrolifestyle har av någon anledning en gås oplockad med amningshjälpen och har efter flera långa samtal klippt och klistrat ihop ett litet debattinlägg som framställer hjälpmamman, och hela verksamheten, i lite lagom dålig dager. och aftonbladet är som vanligt inte sena att ta tillfället i akt att profitera på de upprörda känslorna hos båda lägren. de ger förvisso amningshjälpens taleskvinna anna hertig ett helt pratminus och där hon får chansen att ta avstånd från hjälpmammans personliga åsikter, men journalisten skyndar sig i nästa stycke att påpeka att många mammor [ändå] upplever att det finns en förväntning att man ska amma till vilket pris som helst. no shit?! så länge det finns mormödrar, bvc-sköterskor, arbetskamrater... andra människor överhuvudtaget kommer föräldrar att känna sig pressade att amma, att sluta amma, att testa femminutersmetoden, att laga sin egen barnmat, att bara servera köpegröt, att köpa märkeskläder till sin barn... osv. men det är knappast på grund av amningshjälpen.

det är, hör och häpna, inte så att hjälpmammor ringer upp nyblivna föräldrar för att indoktrinera dem. tvärtom, de svarar efter bästa förmåga när föräldrar, som fått alldeles för många goda råd från alldeles för många experter, ringer och behöver stöd. jag hade också gått igång om någon av mina vänner, eller för all del en helt främmande kvinna, berättade att hennes man försökte få henne att sluta amma mot hennes vilja.

så. jag skulle nog faktiskt vilja höra hela det inspelade samtalet innan jag börjar måla "död åt amningshjälpen"-plakat och klättrar upp på barrikaderna. men det är ju bara jag. och jag är ju, som alla vet, en sån där amningshysterika.

så här bemöter amningshjälpen anklagelserna i sin läsvärda och inte särskilt jämställdhetsfientliga blogg. och så här säger mannen som är gift med hjälpmamman som hörs i inspelningen:
jag är gift med kvinnan som är hjälpmamma i amningshjälpen och som har blivit inspelad. att amning är bäst för barnet är ingen hemmasnickrad teori, det finns vetenskapliga belägg för det. måste bara skriva att min fru har hjälp mammor med alla sorts problem, oavsett om dom vill sluta amma eller fortsätta. det här som är inspelat är bara lösryckta delar av ett långt samtal, som börjar med att den s.k. mamman vill fortsätta amma, medans hennes s.k. man vill ta över hennes amning mot hennes vilja. vad jag vet ska amningshjälpen stödja mammor att amma. hoppas att hela det här samtalet kommer att spelas upp, så får ni helheten. Det som syns eller hörs i media är alltid journalistens bild av sanningen. om du blir uppringd av en journalist som frågar om du slutat att slå din partner, vad svara du då? och vad tror du att det står på löpsedlarna?

för övrigt förstår jag inte varför amning så ofta ska framställas som ett hinder för jämställdhet och/eller att ta upp pappaledighet. i vår familj är det jag som ammar (surprise!) och fadern som tar ut merparten av föräldradagarna och ansvaret för hemulens väl och ve. samtidigt som jag, nu när vi ändå är på smutskastningshumör, vet många familjer (även i min egen "jämställda" generation) där mamman inte ammat alls eller föredömligt nog slutat amma efter sex månader och ändå tagit ut alla föräldradagar, utom de förhatliga öronmärkta "pappadagarna" som fått frysa inne istället eftersom mannen inte haft råd att vara hemma.