jonna dignelius

bästa morsdagspresenten: sovmorgon.
sämsta morsdagspresenten: nattning av barn som grät sig till sömns.

skaffat jobb - check
klippt mig - check

hela vägen genom butiken läser jag innehållsförteckningar och ratar produkt efter produkt. jag väljer till och med att festa till det på vickningschips för att slippa betala för en massa tillsatser. men så händer något. snabbt, snabbt hugger jag en påse glutamatstinn dip och skyndar mot kassan. rationellt beteende?

(jag ångrar mig inte det minsta. än. jag ska bara plocka undan lite här. sen ska jag vräka ut mig i soffan och moffa.)

taget ur sitt sammanhang? i vilket sammanhang menar hon att det skulle vara ok att bestraffa ett barn på det sättet? och vilken frisk förälder skulle vilja göra det? jag hade gärna velat höra hur hon tänkte där. men hon avböjde ju tyvärr erbjudandet om att medverka och svara på frågor. jag undrar varför.

den här månaden får jag 250 kronor i lön. eller iallafall känns det så, eftersom det är vad som kommer finnas kvar på kontot efter att räkningarna dragits. tjoho!

jag utmanar alla på följande:

besvara dessa frågor enbart med låttitlarna från en och samma artist. undvik att upprepa en låttitel.

välj artist: nofx
är du kvinna eller man? my vagina
beskriv dig själv: the quitter
vad tycker du om dig själv? i've become a cliché
beskriv var du bor för tillfället: i live in a cake
om du kunde åka någonstans, var skulle du åka? drug free america
favoritfärdmedel: on my mind
din bästa vän är: six pack girls
din favoritfärg är: green corn
hur är vädret? 60%
favorittid på dagen: no problems
om ditt liv var en tv-serie, vad skulle den då heta? pharmacist's daughter
vad är livet för dig? freedom lika shopping cart
det bästa rådet du kan ge? live your life
om du fick byta namn, vad skulle du heta då? lori meyers
favoritmat: cheese
dagens tanke: what's the matter with parents today?
hur skulle du vilja dö? whoops, i od'd
din själs nuvarande tillstånd: re-gaining unconsciousness
felen du kan leva med: new boobs
ditt motto: mom's rules

seså.

hemulen ska på ettårsbesiktning på tisdag. den som gissar minst fel på längd och vikt vinner en tehuva. ledtråd: vid tiomånaderskontrollen vägde hon 8550 g och var 71,5 cm lång.

äntligen! för tre veckor sedan tog hon första stegen utan stöd. idag, dan före dan, fick vi det på film.

det kommer inte att serveras några kokoskakor på torsdag. bara så ni vet. ty allt jag bakar här hemma blir konstigt. på jobbet, där jag har tretton frågvisa dementa som pockar på min uppmärksamhet samtidigt som jag bakar, går det däremot hur bra som helst.

den får vara hur stereotyp den vill. den är ändå lätt den bästa reklamen som går just nu.

jag undrar varför jag är så bubblig i magen, och varför det smakar bulldeg när jag rapar.

för precis ett år sedan satt jag i soffan störde mig på ungen som aldrig kom ut och på tiden som sniglade sig fram. visst, jag var fullt medveten om att "alla" förstföderskor går över det beräknade datumet, men det var aldrig min plan att jag också skulle göra det. (så här i efterhand kan jag dock tycka att det var tur att hemulen inte kom på utsatt tid eftersom jag lovat min vän camilla att i så fall döpa barnet till det härligt norskklingande och unisexa namnet guttorm.)
i år får jag störa mig i farten, för jag har inte tid att sitta i soffan. tiden går alldeles för fort och kalasförberedelserna går alldeles för långsamt.

vad har vi gjort? varför skulle vi prompt hålla på och vaccinera och ha oss? hemulbarnet blir bara risigare och risigare. när ska det vända? ska hon vara liten och sjuk på sin födelsedag?

hur svårt kan det vara att höra av sig och tala om ifall man kommer på ett kalas eller inte? jag tycker inte att det känns som en jättestor arbetsinsats, iallafall inte jämfört med att köpa kort, leta reda på folks adresser, skriva inbjudningar och sist men inte minst komma ihåg att posta dem. men jag kanske har fel.

jag har inte glömt helt och hållet, bara under alla de av dygnets timmar då man vågar höra av sig. så, med 31 minuter tillgodo, grattis på 49-årsdagen mormor!

vi var iväg och plågade lillhemulen med blodprov och dubbla överliggande vaccinationer i eftermiddags. för att lätta upp stämningen medan vi väntade på farbror doktorn bestämde vi oss för att leka lite med vågen. jag började ana ugglor i mossen när siffrorna antydde att ungen skulle ha gått upp sju kg, och alltså nästan fördubblat sin kroppsvikt, sedan tiomånaderskontrollen. men sedan jag hängt av mig barn och handväska, räknat lite fram och tillbaka på vilken tid i månaden det är, samt förlikat mig med det faktum att mitt jag-ammar-alltså-kan-jag-äta-vad-jag-vill-beteende eventuellt inte håller i längden, kom jag till slut fram till att hon nog bara ökat cirka sju hg.

militärer som sjunger i kör. tatu som inte sjunger alls. rysk bildkvalitet. kommentatorer som spritsvettas. det här måste jag blogga tänkte jag. men så rann det liksom av mig. det är för mycket. för uppenbart. jag överlåter det åt proffsen. nu gick "vi" tydligen vidare iallafall. godnatt.

jag har inte fått svar på ett enda mail jag skickat de senaste veckorna. vad är grejen med det?

jag fick en reprimand av en golfare igår. det kändes sådär, men jag svalde stoltheten eftersom jag insåg att hon lika gärna kunnat välja att ha ihjäl mig. jag såg att hon var sugen, och jag såg på hennes väninnor de inte skulle ha skvallrat på henne.
note to self: jag måste sluta gena över golfbanan när den är full av utövare, alternativt lära mig spelets regler så att jag vet vem och vad jag ska hålla mig undan för och när jag ska göra det.

lördag 9/5 19:00 på bishops arms vid järntorget. be there or be (iron)square.

jag åkte med samma buss som ett emo-fleppo på väg hem från jobbet i eftermiddags. det kan ha varit baskern och luggen som störde mig. det kan eventuellt ha varit den svåra uppsynen. det kan mycket väl ha varit den slappa hållningen. och nu snackar jag inte normala taskigt trimmade abs utan den där totalt handlingsförlamade posen, den med hängande handleder och tår som pekar inåt.
jag vet att hata är ett starkt ord, men hatade henne på en gång. och inte blev jag mer vänligt sinnad av att hon satt med den ena kinaskoförsedda foten upp under sig och ut på sätet intill, eller att hon gjorde en stor affär av att vara tvungen att flytta sin klöv när en kille frågade om det var ledigt bredvid henne. däremot gjorde det min dag när hon efter att ha macklat ihop sin slappa kropp till något som liknade en normal sittposition upptäckte att hållplatsen vi just taxade ut ifrån var den hon skulle ha klivit av vid, om hon inte varit så upptagen med att spegla sig i rutan istället för titta ut genom densamma.
ni som någon gång sett en 70-plussare "skynda sig" (ni vet när de rör på armarna som om de sprang, fast de fortfarande rör sig i promenadtakt) kan nu frammana den bilden för ert inre och applicera rörelsemönstret på en 20-åring, så vet ni hur det såg ut när buss-emot förflyttade sig mot utgången. jag bad en stilla bön att chauffören inte sett henne. jag hörsammades. då höjde hon sin pipiga stämma i ett mjäkigt hallå, jag skulle av här. busschauffören fortsatte ignorera henne. jag var nöjd.
tyvärr var trafiken så tät att hon hann hasa sig hela vägen fram till plexiglashytten innan vi kom iväg. fan också.

vad är det för ett sätt egentligen? att hälla i sig två flaskor vatten för att sedan anlända så kissnödig till kursen att man blir tvungen att gå på toaletten i sista sekund och därför trilla in i salen fem minuter för sent. därefter, som om inte det vore nog, ta två bullar till kaffet och avbryta en av de andra kursdeltagarna genom att helt ogenerat prata högre och fortare tills hon tystnar. man skulle kunna tro att jag blivit uppfostrad av en flock vargar.

jätte-o. idag såg jag tre (3) präster inne på ica supermarket. de köpte godis. på en tisdag. vadan detta frosseri?

kollega: är den lilla på dagis när du jobbar?
jonna: nej, hon är hemma med sin pappa.
kollega: åh, så gulligt!

jag då?! (sa uppmärksamhetsknarkaren) varför var det ingen som tyckte att det var gulligt att jag var hemma i nio månader?

jag har börjat baka till kalaset som inte är förrän om nästan tre veckor. är det det man kallar att vara ute i god tid? nåväl, vi har ju alla hört den om haren och sköldpaddan minst en gång för mycket. så lär det bli. jag somnar någonstans längs vägen och när jag vaknar är det dagen före kalaset och så blir det pannkaka av alltihop. vilket ju i och för sig också är gott. vem eller vad sköldpaddan symboliserar är dock ännu oklart.
vi har i vilket fall som helst ganska länge varit ense om att det inte blir någon tårta. men nu börjar jag vackla. visserligen känns det inte som att en ettåring varken uppskattar gesten eller kommer ihåg den efteråt, och inte har hon börjat äta socker ännu heller. men på alla (två) ettårskalas vi varit på hittills har det bjudits på tårta.

*beslutsångest*

vi har el i halva lägenheten. tur att det är den halvan vi lagar mat och bajsar i. i sovrummet, klädkammaren och halva hallen kan det kvitta, däremot är det lite irriterande att tv-halvan av vardagsrummet är strömlös. och det är just tv:n som är boven i dramat. tv:n och borrmaskinen. och den händiga pappan.
medan jag och hemulpajen tog en sväng på stan skulle han försöka få ordning på lite sånt där som vi pratat om att göra sedan vi flyttade in. hänga upp tv:n bland annat. tyvärr hade han inte offrat till hemmafixargudarna innan han satte igång, så precis när han började bli varm i kläderna dog borrmaskinen. och allt annat som gick på samma säkring som ledningen han just kapat. så kan det gå.

barnet hälsar att hon önskar sig en uteplats med grusgång i födelsedagspresent. ordnar ni det? bra.

på vägen till jobbet igår kom jag på mig själv med att tycka att det var lite trevligt att de pyntat spårvagnarna och bussarna med flaggor, konungens födelsedag till ära. idag konstaterade jag att jag med största sannolikhet inte hade orkat bry mig om att ge mig ut och demonstrera även om jag inte varit upptagen med att gå på barnkalas. vem vet vad jag tar mig till härnäst. kanske röstar jag på kristdemokraterna 7 juni. eller så överraskar jag med att fylla 127 istället för 27 i höst.