jonna dignelius

som man frågar får man svar, brukar det heta. metrolifestyle har av någon anledning en gås oplockad med amningshjälpen och har efter flera långa samtal klippt och klistrat ihop ett litet debattinlägg som framställer hjälpmamman, och hela verksamheten, i lite lagom dålig dager. och aftonbladet är som vanligt inte sena att ta tillfället i akt att profitera på de upprörda känslorna hos båda lägren. de ger förvisso amningshjälpens taleskvinna anna hertig ett helt pratminus och där hon får chansen att ta avstånd från hjälpmammans personliga åsikter, men journalisten skyndar sig i nästa stycke att påpeka att många mammor [ändå] upplever att det finns en förväntning att man ska amma till vilket pris som helst. no shit?! så länge det finns mormödrar, bvc-sköterskor, arbetskamrater... andra människor överhuvudtaget kommer föräldrar att känna sig pressade att amma, att sluta amma, att testa femminutersmetoden, att laga sin egen barnmat, att bara servera köpegröt, att köpa märkeskläder till sin barn... osv. men det är knappast på grund av amningshjälpen.

det är, hör och häpna, inte så att hjälpmammor ringer upp nyblivna föräldrar för att indoktrinera dem. tvärtom, de svarar efter bästa förmåga när föräldrar, som fått alldeles för många goda råd från alldeles för många experter, ringer och behöver stöd. jag hade också gått igång om någon av mina vänner, eller för all del en helt främmande kvinna, berättade att hennes man försökte få henne att sluta amma mot hennes vilja.

så. jag skulle nog faktiskt vilja höra hela det inspelade samtalet innan jag börjar måla "död åt amningshjälpen"-plakat och klättrar upp på barrikaderna. men det är ju bara jag. och jag är ju, som alla vet, en sån där amningshysterika.

så här bemöter amningshjälpen anklagelserna i sin läsvärda och inte särskilt jämställdhetsfientliga blogg. och så här säger mannen som är gift med hjälpmamman som hörs i inspelningen:
jag är gift med kvinnan som är hjälpmamma i amningshjälpen och som har blivit inspelad. att amning är bäst för barnet är ingen hemmasnickrad teori, det finns vetenskapliga belägg för det. måste bara skriva att min fru har hjälp mammor med alla sorts problem, oavsett om dom vill sluta amma eller fortsätta. det här som är inspelat är bara lösryckta delar av ett långt samtal, som börjar med att den s.k. mamman vill fortsätta amma, medans hennes s.k. man vill ta över hennes amning mot hennes vilja. vad jag vet ska amningshjälpen stödja mammor att amma. hoppas att hela det här samtalet kommer att spelas upp, så får ni helheten. Det som syns eller hörs i media är alltid journalistens bild av sanningen. om du blir uppringd av en journalist som frågar om du slutat att slå din partner, vad svara du då? och vad tror du att det står på löpsedlarna?

för övrigt förstår jag inte varför amning så ofta ska framställas som ett hinder för jämställdhet och/eller att ta upp pappaledighet. i vår familj är det jag som ammar (surprise!) och fadern som tar ut merparten av föräldradagarna och ansvaret för hemulens väl och ve. samtidigt som jag, nu när vi ändå är på smutskastningshumör, vet många familjer (även i min egen "jämställda" generation) där mamman inte ammat alls eller föredömligt nog slutat amma efter sex månader och ändå tagit ut alla föräldradagar, utom de förhatliga öronmärkta "pappadagarna" som fått frysa inne istället eftersom mannen inte haft råd att vara hemma.

va fan! någon (fadern) har höjt volymen på tvn:n till ungefär trehundra decibel och sedan lämnat rummet. när jag hastigt kastar mig upp för att sänka kliver jag rakt ut i ett minfält. någon (barnet) har lekt med och hällt ut hela asken med änglaben precis bredvid stolen jag sitter på. de jobbar alltså numera som ett team för att bryta ner mig.

igår var vi och picknickade med mia och lille hjalmar. hjalmar är hälften så gammal, åtta centimeter kortare och lika tung som hemulbarnet. på öppna förskolan träffar hemulen och hennes far ibland en liten egil. när egil var tre månader vägde han lika mycket som hon gör nu. plus åttahundra gram. vad ska det här föreställa? har jag närt (eller låtit bli att nära) en anorektiker vid min barm? grattis sköterskan with no name, du har lyckats få mig att snöa in på det här fullständigt nu.

så här säger förresten annika lantz om att ha en viktväktare i familjen.

right on time. kanske inte första klassens underhållning, men betydligt uppsluppnare än gårdagens klagosång. idén stulen härifrån och härifrån. bilder från lite varstans.


boden



jag har ingenting emot boden. jag vet ingenting om boden. jag föddes där och tillbringade några dagar på bb där. sen åkte vi hem och så var det bra med det. övriga bodenbesök har kunnat sammanfattas som att jag klivit av/på tåget där på väg till/från släkten. när jag var liten bytte man till rälsbuss och åkte vidare och sedan rälsbussen togs ur trafik har jag blivit hämtad i min morfars oklanderligt välstädade toyota med royalblå plyschklädsel. and that's it. jag har aldrig ens gett stan en chans, så rent tekniskt har jag väl inte heller gjort slut med den. men jag ville ändå ha med boden på min lista.

stockholm



någon gång under sent åttiotal eller tidigt nittotal blomstrade affärerna för min far. han körde alfa romeo, snackade i mobiltelefon och skaffade lägenhet på sveavägen. jag var där i vad som kändes som ett helt sommarlov. på dagarna hängde jag på vanadisbadet och på kvällarna gick vi ut och åt. jag fick välja restaurang och vi gick till samma ställe varje gång. jag beställde alltid plankstek, åt aldrig upp och slank så fort som möjligt iväg till roulettebordet. där stod jag sedan stum av fascination och blängde tills det blev dags att gå hem. sommaren tog slut och pappas pengar också antar jag. nästa gång jag hälsade på bodde han någon annanstans. oftast i skåne eller norrbotten.

åsa (kungsbacka)



ett år på internatskola. mycket hyss. lite studier. no turning back.

varberg



på min artonårsdag stod jag i fulköket i lägenheten som först skulle vara våran, men som någonstans på vägen blev bara hans, och bakade två olika tårtor, för den sorten jag ville bjuda vännerna på passade inte pojkvännen. ett par månader senare bodde jag i åsa. utan pojkvän men med två av mina idag bästa vänner. tur för mig, men synd på en så trevlig stad.

just det, det var ju att copy catta det här jag hade tänkt syssesätta mig med ikväll. istället blev det ett episkt inlägg om bvc. så tokigt. men imorgon lovar jag att det ska bli lite mer uppsluppen stämning här.

nu har jag gått och irriterat mig hela dagen. och kvällen. så här kommer ett långt, osakligt och säkerligen också osammanhängande fy-fan-vad-jag-stör-mig-på-bvc-jag-ska-aldrig mer-gå-dit-inlägg.

eftersom vi inte hade något bättre för oss i förmiddags så gick vi på ett spontanbesök till bvc. vi tänkte att det kunde vara kul att se hur lång och tung hemulen blivit så här i halvtid inför nästa planerade besök. hon hade vuxit hela fem centimeter sedan ettårskontrollen för tre månader sedan. och gått upp trehundra gram. sköterskan var inte jätteimponerad. in fact var hon så oimponerad att hon utgick från att a) ungen hade varit sjuk eller b) vi svälter henne. (facit: ingetdera. hon är ett av de friskaste barn jag känner till och hon får precis så mycket mat hon vill ha, varken mer eller mindre.) sen kom det:
- ammar du?
- ja.
- ammar du på natten?
- ja.
- du kanske borde sluta med det då.

grattis anna wahlgren till att du har lyckats indoktrinera även bvc med dina metoder. varför ens anställa utbildad personal? tänk så mycket billigare det hade blivit för landstinget om de rekryterat direkt från forumet istället.

här någonstans borde vi naturligtvis ha frågat vad hon tyckte att vi skulle göra istället för att amma hemulbarnet när hon vaknar på natten, men jag antar att vi båda blev lika paffa över hennes något otippade lösning på problemet. om man nu kan påstå ett glatt och aktivt barn som klättrat på längkurvan och faktiskt ökat, om än inte så mycket, i vikt utgör någon form av problem. istället sa jag, kanske något icke-konstruktivt med tanke på att jag faktiskt läst en kurs i retorik som elevens val för ungefär ett decennium sedan:
- då lär hon (läs: vi) inte få mycket sömn.
- eller så kommer hon sova bättre. och äta bättre på dagen. och gå upp i vikt. du vet, hon vaknar inte för att hon är behöver äta utan för att ni lärt henne att hon får göra det.

ja, för det verkar ju logiskt att hon skulle välja bort nattsömn för att istället vara uppe och okynnesäta på nätterna. inte ens jag är uppe och äter på natten, trots att jag är ganska säker på att ingen skulle försöka hindra mig. men ok, det är möjligt att det skulle få henne äta mer på dagen. det verkar dock mindre troligt att hon kommer sova bättre när hon är hungrig. helt säkert är iallafall att jag skulle få magsår och andra stressrelaterade åkommor av att vara uppe och bråka med mitt barn i stället för att ligga i min säng och sova på nätterna. går upp i vikt gör hon ju förvisso redan, men om det skulle få henne att gå upp mer ställer jag mig ganska tveksam till. hon skulle ju behöva börja äta ganska mycket mer om dagarna för att dels kompensera för nattmålet jag i så fall tar bort och dels få i sig den extra energi som skulle krävas för att fläska till sig. så nej, sluta-amma-på-natten-argumentet känns ganska gripet ur luften i det här fallet, särskilt eftersom det är samma taktik bvc rekommenderar till föräldrar vars barn ligger, i deras tycke, lite för högt på viktkurvan.

de där kurvorna förresten... visst tycker jag också att det är roligt att jämföra lite och försöka gissa ålder på andra barn utifrån storlek och vad de kan, men att börja mixtra och trixa med maten för att försöka stöpa om sitt barn efter statistik över barn födda under en era då det skulle ammas, eller helst flaskmatas, enligt ett strikt fyratimmarsschema, känns det verkligen riktigt bra? varför kan man inte bara lyssna på sin unge? jag har så svårt att se framför mig hur stenålderskvinnorna, eller för den delen min mormors mor som födde, älskade och uppfostrade tretton barn skulle ha låtit bli att mata dem när de var hungriga och istället solfjädrat och ömma järngreppat och vagnat dem till sömns. till vilken nytta liksom? vem tjänar på att hela familjen är uppe och sliter sitt hår klockan tre på natten när man kan göra det så lätt för sig som att stoppa ett bröst i munnen och somna om?

jag är ganska säker på att hemulen kommer att både ha ökat i vikt och slutat nattsnutta helt frivilligt senast när hon flyttar hemifrån. oavsett vad sköterskan som inte ens bemödade sig med att presentera sig säger.

kan det här verkligen vara på riktigt? jag vill inte tro det, men något säger mig att det här faktiskt pågår i verkligheten.

hon äter inte bara korv kom jag på. nej, vankas det ostkaka till mellanmål har hon svårt att spela svårflörtad.

try this at home:

4 ägg
4 msk socker
3 msk vetemjöl
2 dl grädde
2 dl mjölk
500 g keso
1 dl hackad sötmandel

vispa ihop ägg, socker och mjöl
blanda i grädde, mjölk, keso och mandel.
häll smeten i en smord ugnsfast form (den jag använder är 25x35 cm, men det skulle säkert funka med en som är något mindre också).
grädda mitt i ugnen på 175°c i trekvart, kanske något längre om man har en slö ugn eller en mindre form, tills smeten har stannat helt.
servera med frukt, bär eller något annat passande.

har man inte våldsamma munchies kan det vara på sin plats att skära upp ostkakan i portionsbitar och frysa in så man har till bistrare tider.

min gamla klasskamrat har gått och blivit chefredaktör för nya kulturtidskriften sheriffi. och jag är inte ett dugg bitter över att jag la journalistikstudierna på hyllan.

hej semper!
jag anser att det är vilseledande att ni kallar er barnmatspuré banan och mango för närproducerad när fruktråvaran importeras i puréform från utlandet. för den absoluta merparten av svenskarna är uppfattningen att närproducerad mat innehåller råvaror som är lokalt odlade. (i svd undersökning 24/3 svarar 95% detta). det håller inte att hävda att "man måste skilja på närodlat och närproducerat" när det strider mot konsumenternas uppfattning. dessutom är ju en betydande del av produktionen inte lokal. ni vilseleder konsumenter och jag ber er upphöra med att märka produkten med närproducerad.
hälsningar,
xxx

seså, kopiera nu brevet ovan eller formulera ett eget och skicka det sedan till [email protected]

skengraviditeten fortskrider. det räckte tydligen inte med tjockma och foglossning. nu har jag fått ischias också.

jag har funderat lite och är redo att ställa diagnos. jag tror faktiskt inte att det är asperger som är grejen den här gången. jag är nästan säker på att det bara handlar om vanlig ohederlig dumhet och lättja. (det var tre meningar i rad som började med jag, undrar vad min(a) gamla svensklärare hade sagt om det.) i vilket fall som helst är det bara den kommande veckan kvar på hans ferieanställning. och tills jag går på semester.