jonna dignelius

vi syratrippar just som bäst här hemma i tv-soffan. eller nej förresten, vi kollar på statlig television. dans. body remix. går i repris på tvåan på fredag. kolla då vettja. det vill ni inte missa.

för typ ett halvår sedan var jag på en liten tillställning hos några vänner. egentid och ett par glas vin och allt det där. och så träffade jag ett gammalt ex och hans nuvarande sambo. fantastiskt trevliga människor båda två. utklädda till cheech and chong var de också. och naturligtvis tog det inte mer än två sekunder innan vi kom in på samtalsämnenas samtalsämne: våra barn. det visade sig att de lever i en sån där modern familjekonstellation med varsitt barn sedan tidigare och ett gemensamt. i en minilägenhet. minsta barnet var då ganska exakt ett år och sambon berättade att det är den magiska åldern då man blir nostalgisk och sugen på att skaffa ett till. jag tänkte du må vara trevlig, men du kan inte vara klok.

idag tog jag ett bad med lillnos. mellan tvål-i-ögonen-incidenter och höga svallvågor högg det till lite i hjärtat. var det verkligen mindre än ett år sedan den här stora, vilda amfibien tog sitt första bad i den beiga lilla badbaljan? tio dagar gammal och med navelstumpen kvar. kommer det fortsätta gå så här fort? jag är fortfarande helt säker på att det stackars barnet inte kommer få några småsyskon, men jag kan ändå sträcka mig till att erkänna att det ligger något i det chong sa. kan jag inte få ha en unge som är en yttepyttebebis och en ettåring och ett stort barn på samma gång?

den här ostajävelen har jag letat efter med ljus och fucking lykta i över fem år. ända sedan jag gjorde mig beroende av den under pragvistelsen nyåret 2003-2004. jag har hemsökt varenda osthandlare i stan och alla har de sett ut som fågelholkar när jag försökt beskriva vad jag varit ute efter. till slut började jag fundera på om jag bara inbillat mig att jag munchat tiger käse till frukost, lunch och middag i en hel östeuropeisk vecka. men då, som en blixt från klar himmel, dyker den upp. på hemköp i frölunda. hejdå beach 2009.

medan faster och farbror var på 40-årskalas har vi barnvaktat hemulkusinerna. inte särskilt jobbigt. barnen har underhållit varandra, självmant gått och lagt sig i tid och varit allmänt förtjusande. jag har fått laga mat utan att ha ett barn hängande i byxbenet och min rygg har fått vila då joy stått för lillnos gåträning i två dagar.

efter jobbet gick jag och köpte över ett kilo godis som jag glömde bort i samma sekund som jag stoppade in det i skafferiet. när oliver plockade fram det blev jag glatt överraskad. senildemens är alltså inte bara av ondo. även om man kan tycka det när man glömmer mobilen på jobbet en fredageftermiddag.
eftersom listan över vad jag skulle handla fanns i ett sms så var jag tvungen att freestyla lite i affären. bland annat köpte jag två sorters pålägg och ett paket bregott istället för honung och müsli. jag måste medge att jag flera gånger tänkte att hm, men jag kan ju ringa hem och kolla vad det var vi skulle ha. smaaart! jag undrar hur länge jag skulle överleva i vildmarken.

riset är klart. fisken står i ugnen. barnet sover. livet känns smidigt.

jag hade mina dubier inför att bjuda den lilla matkritikern på spenatsoppa. men hur farligt kan det vara att äta spenat en gång (eller två gånger om man räknar förra veckans pasta som innehöll tre blad baby-spenat, ok då) innan ett års ålder? det är ju inte som att det är gift jag serverar utan bara att det kan vara lite svårare för den lilla kroppen att tillgodogöra sig allt den behöver just vid det tillfället. rätta mig om jag har fel. kom igen, på mig bara.
nåväl. det visade sig snart att jag oroade mig helt i onödan. inte många milliliter soppa hamnade där det var tänkt.

... just nu är det många som ringer, men dröj kvar så tar vi ditt samtal så snart vi kan ... just nu är det många som ringer, men dröj kvar så tar vi ditt samtal så snart vi kan ... just nu är det många som ringer, men dröj kvar så tar vi ditt samtal så snart vi kan ... just nu är det många som ringer, men dröj kvar så tar vi ditt samtal så snart vi kan ... just nu är det många som ringer, men dröj kvar så tar vi ditt samtal så snart vi kan ... just nu är det många som ringer, men dröj kvar så tar vi ditt samtal så snart vi kan ... osv. i hittills över nio minuter. och dessförinnan var jag tvungen att ringa sju gånger innan hrak-bastarderna ens behagade ge mig en plats i telefonkön.

kan det vara så att det är många som ringer just nu efterson hrak är en bajs-a-kassa som ignorerar alla försök att begära utträde och fortsätter skicka fakturor istället?

pasta julienne med rökt lax, savoykål och morötter. a'la molvig.

hemulen har fått sitt första par riktiga skor. och sitt andra. hur ofta tar man på sig spenderbyxorna och köper två par skor till sig själv på en dag? aldrig. om man inte heter carrie. eller em. och hur kommer det sig att allt som är litet och gulligt är så roligt att köpa? och hur liten är man om det finns marginal att växa i ett par skor i storlek 19? jag och mitt nilssonska ögonmått trodde att hon skulle dra 21 eller åtminstone 20. men 19 liksom, det verkar ju vara den minsta storleken de har. är min unge extremt petite eller är det meningen att barn inte ska få gå på marken utomhus innan de blivit över ett år gamla?

nu kollade jag på kavats hemsida och fick ångest över att jag är en dålig mamma som har köpt ett par skor som är uppbyggda i hålfoten så att mitt barn kommer få fel på skelettet. fan också. jaha, då var det väl bara att skicka dagens inköp till de sälla jaktmarkerna och köpa ett par riktiga skor för fem gånger så mycket pengar. dessutom skiljer det sex millimeter i innermått mellan kavatpjuxen och skorna vi köpte idag. vad är det för fel på standardiserade storlekar? och varför får man ens sälja barnskor som ger missbildningar? eller är det bara kavat som är onda och hotar med att ens unge kommer bli en krympling om man inte köper deras produkter? nu var det helt plötsligt inte roligt utan bara ångestladdat att handla små söta tortyrredskap. tack för att det är så lätt att vara en bra förälder!

eftersom jag har en lätt demenstendens. note to self: i födelsedagspresent önskar jag mig tystnad, lugn och ro.

m: är ni bra på golf?
k och j: golf?
m: har ni spelat golf någon gång?
j: inte direkt.
m: jag tänkte att vi kunde ta en after work på någon driving range.
j: kan vi inte gå till den där nya äventyrsgolfen vid linnéplatsen istället?
k: kan vi inte skita i golfen och korka upp vinet direkt istället?

då var det åter dags för en vecka i valfrihetens tecken. det kommer att mumsas spenatsoppa med ägghalvor och alfalfasallad, nötfärsfräs med aprikoser och gurksallad, turkey fajitas och limemarinerade bönor samt pasta julienne med rökt lax, savoykål och morötter. dock misstänker jag att dokumenteringsfrekvensen kommer att sjunka något.

vad är dealen med folk som hetsar om att barn inte ska äta salt innan ett års ålder, för att i nästa andetag lovprisa citronpeppar som kryddornas konung? tips: vänd på burken och läs innehållsförteckningen.

ok, jag är väl inte så kontroversiell som jag tror då. anledningen till att jag tvekat att ge hemulen sushi tidigare är att jag inte riktigt vet vad de blandar i riset, mer än risvinäger då. och nej, det är inte bara att fråga, tydligen var det svårt nog att ta emot en beställning på två normala kit från menyn plus ett par extra bitar utan att röra ihop allt.
vad ska jag nu hitta på för att chocka er? har jag förresten berättat att jag bjudit henne på spenat två hela månader innan ettårsdagen? (som om det skulle imponera på er hårdsaltade sojakorvsmammor.)

igår tog barnet upp de kokta äggen som låg på kylning och la dem i en skål. när jag bad henne om det. och idag gav hon ett skräppapper som låg på golvet till sin pappa. när jag bad henne om det. vad hände med den lilla bebisen som inte kunde hålla uppe huvudet själv? när blev hon en stor flicka som kan ta till sig instruktioner, äta själv och gå på pottan? om jag går och lägger mig nu, kommer hon vara vuxen när jag vaknar då? (nej, jag tänker fortfarande inte skaffa fler barn bara för att få uppleva allt fantastiskt en gång till. jag tycker fortfarande om att sova hela nätter, även om jag nästan glömt hur det känns.)

den lilla håller på att få tand nummer tre. med besked. hon har haft det jobbigt idag. det har jag också. men mitt i allt gnällande, trilskande och ormande har hon också bjudit på en av de finaste stunderna i mitt liv so far. i klass med när hon föddes.
eftersom hon var så liten och ynklig och det var så synd om henne så la vi oss och ammade och vilade lite på sängen. och plötligt händer det. en kram som varar i nästan en timme. två knubbiga små armar som håller om och en mjuk liten hand som stryker försiktigt över mammas hår. utan att luggas.

någon påstod att paprikakycklingen med vitkåls- och äppelsallad hade varit ännu godare med ris till. det kan jag kanske hålla med om, men tyvärr var jag så upptagen med att följa receptet till punkt och pricka och låta bli att freestyla att jag missade den detaljen. jag är dock inte omöjlig. om någon är snäll kanske han kan få lite ris som tillbehör när jag serverar resterna till lunch imorgon.

jag är uppvuxen i ett hem där det ätits mycket sparsamt med fläskkött, och eftersom männsikan är ett vanedejur så har det blivit fortsatt lite av den varan även sedan jag flyttade hemifrån. en gång tidigare, för att vara exakt, har jag tillagat gris (hemma) under det här årtusendet. men idag har vi brutit trenden och ätit tomat- och salviabräserade fläskkotletter med rostad blomkål och ljummen linssallad. (hade säkert funkat finfint med qournfilé också, om man är lagd åt det hållet.)

för övrigt: varför har jag inte skippat riset och satsat på rostad blomkål tidigare? varför använder jag aldrig salvia när jag lagar mat? varför bräserar jag så sällan? och varför behöver jag resten av kalamataoliverna på lördag så att jag inte kan mumsa i mig dem framför tv:n ikväll?

baserat enbart på förutfattade meningar har jag sedan första stund sagt att jag aldrig skulle kunna tänka mig att bo i backa eller frölunda. jag vill helst inte bo i en förort överhuvudtaget, men just de två har jag fått för mig ska vara värst. på sista tiden har mina fördomar angående den sistnämnda bekräftats.
häromdagen tvingades jag besöka swedbank på frölunda torg. hujedamig. jag såg ett par killar som bytte och åt nävvis med tabletter utanför apoteket och framför mig i kön på bankkontoret stod en tjej iklädd spetslinne och strass-bh. ingen kofta eller jacka så långt ögat nådde. ok, jag vet att det ger stofil-poäng att anmärka på att folk går för lättklädda, men det är ju för guds skull inte ens vår på riktigt ännu. det är faktiskt inte ok. dessutom var man tvungen att stå i en fålla tillsammans med tjugofem-trettio andra personer och utbyta luftburna smittor i väntan på sin tur, eftersom kölappssystemet tydligen ansågs överskattat.
idag var jag på torget gud glömde igen. det första jag möttes av var en heroinpåverkad kvinna med neonorange naglar som satt på huk och pratade med sig själv mitt framför entrén. sen gick det visserligen inte utför, men det blev inte mycket bättre heller.
note to self: ta hellre omvägen via centrum nästa gång det ska göras ärenden. även om frölunda (nästan) ligger på vägen hem. för den mentala hälsans skull.